Ingen fara med skogen

Textstorlek:

 

Om man förläst sig på Maciej Zaremba i Dagens Nyheter, eller tagit diverse knepiga naturskyddsorganisationer för mycket på orden, kan man säkert gå omkring och tro att den svenska skogen är utsatt för en miljöfarlig skövling. Och att särskilt den så kallade gammelskogen är på väg att försvinna.

Men ack, hur bedrägligt fel är icke detta! Den officiella riksskogstaxeringen vid Sveriges Lantbruksuniversitet, som mätt vårt lands skogsbestånd i 90 år, har nu nämligen fakta som diametralt motbevisar domedagens profeter.

Sanningen att säga har vi ingen gång sedan mätningarnas början på 1920-talet haft så mycket skog i Sverige – inte så mycket ung skog, inte så mycket medelålders skog och inte heller så mycket gammal skog.

I mitten av 1920-talet bestod det stående virkesförrådet i landet av 1 719 miljoner skogskubikmeter, i dag är den siffran uppe i 3 350 miljoner. Skogen utgör numera 69 procent av Sveriges yta. Och mer kommer det att bli eftersom det samlade svenska skogsbeståndet tillväxer 30 procent mer än vad det avverkas eller dör naturligt. Också beträffande gammelskogen har utvecklingen gått åt samma håll. Fram till 1990-talet minskade den visserligen, särskilt i de norra delarna av landet. Men sedan dess har den ökat. Arealen gammal skog liksom mängden död ved i skogarna har fördubblats under de senaste 20 åren. På samma tid har även mängden äldre lövrik skog, ädellövskog och grova ädellövträd ökat markant – allt detta ansett som varande av största vikt för den biologiska mångfalden i skogen.

Vän av ordning frågar sig då hur i hela friden en sådan himmelsvid diskrepans mellan verkligheten och miljödebattens pådrivare kan ha uppstått.

Förklaringen kan helt enkelt vara felaktigheter i äldre beräkningar. Av Skogsstyrelsens tidigare statistik har framgått att skogsägarna i genomsnitt lämnat ungefär tre procent av hyggesarealen orörd i samband med avverkningar. Detta har i medierna lyfts fram som för låga hänsynsnivåer, även i ett internationellt perspektiv.

Men nya analyser från Skogsstyrelsen visar att hänsyns-ytorna i själva verket är väsentligt större. Efter att den statliga skogsmyndigheten för första gången fått reda på exakt var storskogsbruket och skogsägarföreningarnas medlemmar har sina frivilliga avsättningar kan man konstatera att de frivilliga avsättningarna och hänsynsytorna överlappar varandra i mindre utsträckning än vad man trott.

Så nu får alla notoriska kritiker och förbudsivrare på det skogliga området bita i det sura äpplet och börja erkänna att skogsvårdslagen från 1993 och de frivilliga miljöcertifieringar som genomförts sedan dess har haft precis den goda verkan på miljön som var avsikten. De reservatsbildningar som nu också kommer efter sommarens jättelika skogsbrand i Västmanland ökar ytterligare de skyddade ytorna. Med 3 000 hektar, närmare bestämt.