Romsons kolsvarta händer

Textstorlek:

 

Åsa Romson – den miljöpartistiska besserwisserattityden personifierad – släpade under en god del av höstens valrörelse omkring på en stor kolbit som hon med förkärlek visade upp i tv-sända debatter. Allt i syfte att nedsvärta den dåvarande alliansregeringens ”passiva” hantering av statliga Vattenfalls brunkolsaffärer i Tyskland.

Att stoppa ny kolbrytning skulle bli den första åtgärden för en ny regering med Miljöpartiet som aktör, lät hon förstå.

Men ännu efter ett halvår med den rödgröna regeringen verkar svärtan från kolbiten främst sitta kvar på Romsons egna händer, i bildlig bemärkelse.

För Vattenfall rullar det nämligen på som vanligt där nere i Tyskland. Business as usual. Trots att Miljöpartiet och Socialdemokraterna har träffat en intern uppgörelse om att bolagets utsläpp ska minskas finns det inga ägar-direktiv som sätter stopp för Vattenfalls expansionsplaner.

Expandera med brun-kolen i Tyskland är nämligen vad Vattenfall vill. Åtmin-stone på kort sikt. Visserligen finns det i bolaget ett beslut om att sälja den tyska brunkolsverksamheten ”inom kort”, men innan det sker vill den svenskägda kraftjätten öppna tre nya dagbrott för brunkolsbrytning intill de redan befintliga kolgruvorna i Brandenburg och Sachsen, detta för att säkra driften efter 2025.

De nya dagbrotten är tänkta att ingå i försäljningen av bolagets verksamhet med brunkol i Tyskland. I samma affär ingår också möjligheten att öppna ytterligare två dagbrott som Vattenfall har rättigheterna till. Bolagets ambition är att sälja hela klabbet på en gång för att därmed inhösta större försäljningsintäkter.

Men med Miljöpartiets ord och åtbörder i valrörelsen rimmar den affärstaktiken inte alls. När tidningen Dagens Industri några dagar före valet i september intervjuade Åsa Romson beskrev hon det som ett hyckleri att sälja Vattenfall utan att dra tillbaka planerna på nya dagbrott. Och med adress till Stefan Löfven menade hon att han ”sviker barnen” om han med näbbar och klor slåss för att Vattenfall ska öppna de nya gruvorna.

Den kaxigheten är nu som bortblåst. Kolbiten är undangömd, om inte rent av kastad. Trots att Romson i högsta grad är med i den politiska processen kring Vattenfalls tyska affärer vill hon inte yppa om det finns några särskilda villkor kopplade till försäljningen. Hon tänker, enligt DI, ”inte kommentera något som handlar om regeringens styrning av Vattenfall just nu”. Den för Åsa Romson bistra sanningen är nämligen att Vattenfalls brunkolsverksamhet svarar för tio procent av Tysklands energiförsörjning. En nedläggning av den skulle sannolikt inte godkännas av tyska myndigheter. Om hon trodde att frågan var lätt som en plätt att avgöra tvingas hon nu – pinsamt tyst – inse att kolbiten väger mer.