Peter Carlsson, musiker:

”Jag hade inga pengar så jag knöt ihop gitarrsträngarna”

Textstorlek:

I sommar tar musikern Peter Carlsson emot Fridolf Rhudin-priset. Och i höst blir det föreställningar i Falun. Efter det tänker han dra ner på spelningarna. Vi möter honom i Felbos sköna hagar – där livet är på riktigt.

Om Peter själv fått bestämma hade han kanske valt att växa upp på bondgård på Nordirland, gärna då granne med Harry Ferguson, ingenjör och uppfinnare till den moderna traktorn (TE20) med hydralik.

Harry lärde sig meka med motorcyklar och bilar i brorsans garage i Belfast. Och 1908 konstruerade han ett eget flygplan som han året därpå flög hela 120 meter med.

Det gjorde Harry till Irlands första pilot.

Jag parkerar bilen vid bron och tar stigen in mot ett före detta fäbodområde som heter Felbo i Grycksbotrakten.

Jag befinner mig i ett gränsland mellan gamla socknar, fäboddrift, pilgrimer och industri.

Skogen är trolsk och på avstånd hörs en motorsågs ettriga vrål.

Man förstår att det är någon som arbetar, och jag har mina aningar.

Kan det vara samma såg han använder i föreställningarna? Väl framme möts jag av sjön, hagar och en nipa omgärdad av vatten.

Det blir tyst. Ögonen sluts och man andas lugnt. Det är stilla. Vinden går genom det höga gräset och ute på sjön kivas några måsar.

Det är alltså här han hämtar kraft och inspiration, den gode Carlsson. Men det är inte bara det. Här är livet på riktigt! Peter kommer körande med Grållen.

Han har tagit hand om träd som bävrar fällt. Klädd i grova kläder tar han av sig mössan. Det är varmt och svettigt.

Border colliern Trine möter upp. Hon är inte heller sysslolös. Peter har ett gäng får på besök – de bästa gräsklipparna man kan tänka sig.

Han pekar och visar bävrarnas framfart. Plötsligt får han syn på en ovanlig fågel som jag tyvärr missar.

Fåren är nyfikna och vi står en stund och njuter av naturen och tystnaden.

– Jag har svårt för det där med sport och idrott. Folk i joggningkläder som far runt. Farfar i Skäve undrade vad vi höll på med när vi kom kutande. Varför späckar ni er på det där vise? sa han. Gör nåt riktigt istället! Det där har jag fått med mig från honom. När dan är slut ska det ha blivit en hög av någonting. Då är livet på riktigt, säger Peter.

Efter att ha sett till fåren går vi in i stugan. Peter gör iordning en tallrik ärtsoppa och vi sätter oss vid bordet. Trine rullar ihop sig i en hög på golvet.

Peter föddes 1952 i Västannor i Leksand. Pappan jobbade bland annat som flottare och busschaufför och farfar var bonde.

Blott 16 år gammal blev Peter medlem i kåkfararegruppen Jailbird Singers, vilket räknas som starten på hans fina karriär som musiker, låtskrivare och skådis.

– Det är förstås mycket som har format en till den man är, men åren på ABF Dalarna är ett koncept jag kör med än i dag. Dessa så kallade förlängda fikastunder på en Konsumstämma eller nåt liknande, med en lagom stor och intresserad publik, gjorde att det inte gick att förhäva sig eller spela allan på något sätt. Artist och publik blev ett…

– Jag har aldrig strävat efter att bli någon stjärna, men jag hade svårt att säga nej. Det var en bra skola. Kollegorna säger att jag duar och är mån om publiken. När Jag och Blå Grodorna skulle spela för sittande publik utanför Dalarna var det många som inte trodde det skulle funka. Men det visade sig att den där ”förlängda fikapausen” går hem på dom flesta ställen, säger Peter.

Sommaren står verkligen skön utanför fönstret. Man tar dagen som den kommer.

Peter skulle kunna spela hela sommaren om han ville, men sedan många år är han och bandet lediga.

– Allsång på Skansen har ringt några gånger men kanske har dom gett upp nu? Jag får en del förfrågningar, men får jag välja spelar jag helst med Blå Grodorna som är ett underbart gäng.

– Jag vill inte gå in och göra något bara för syns skull. Det ska vara genomtänkt. Jag har en ganska lång startsträcka när det gäller produktioner och nästa år ligger vi lite lågt. Jag och Helena har en del saker på gång som inte har med musik att göra.

Peters huvudinstrument är rösten och gitarren.

Vad gitarren heter spelar ingen roll och rörförstärkaren är Putte ”Snibbens” Snitts gamla. Thats it.

– Jag fick en gitarr, Kacop Brand, tillverkad i Kina av en sjöman som hette Sten. I tonåren hade man inga pengar så när strängarna brast knöt jag ihop dom. Till plektrum hade jag hårnålar.

– Jag var till Säterdalen och lyssnade på gitarristen och estradören Roffe Berg som lirade med Charlie Norman. Jag tyckte han var bra. Plötsligt gick G-strängen. Jag var inte intresserad av någon autograf, däremot fick jag strängen som jag kunde ha på min gitarr.

Vi säger hej då och önskar skön sommar. Jag tar stigen tillbaka. Motorsågen hörs inte. Tankarna går till komikern, film- och revyskådespelaren Fridolf Rhudin, född i värmländska Ransäter 1895. Han var sin tids allra folkkäraste svenska artister, precis som Peter Carlsson anno 2015.

När jag kommer hem ska jag leta upp Kar de Mummas ”Den ensamma hunden”, monologen som gjorde Rhudin odödlig. En perfekt inramning på en dag i verkligheten.

Mats Lindström