DÖ är död, leve samarbetet!

Textstorlek:

Sedan KD på sitt riksting beslutat att lämna Decemberöverenskommelsen (DÖ) och den förklarats överspelad har en ny – eller nygammal – parlamentarisk situation infunnit sig.

Ett Damoklessvärd hänger nu över Stefan Löfvens huvud, konstaterar DN, med rätta. Med den bland vanligt folk förhatliga överenskommelsen har Löfven kunnat driva en ohämmad vänsterpolitik ihop med Gustav Fridolin och Åsa Romson samt stöd av Jonas Sjöstedts vänsterparti. Allianspartierna har lagt ned sina röster i riksdagen och på så sätt släppt fram motståndarnas återställare, skattehöjningar och andra röda förslag. Sverigedemokraterna har lett i mjugg och tilldelats en oförtjänt martyrroll. Tanken var att neutralisera de flyktingkritiska, men effekten blev närmast den motsatta.

Det finns två aspekter på DÖ. Den ena rör synen på avtal och hur en överenskommelse ska tillämpas och hållas. Den andra är rent politisk. Kanske var DÖ politiskt dödsdömd redan från början. Principen om att ”avtal skall hållas” är grundläggande i ett fritt samhälle, men en överenskommelse som går ut på att lägga sig platt för de politiska motståndarna och deras förslag, i tron att detta ska utmanövrera det parti som ingen vill ta i med tång, var naivt i överkant.

Väljarna genomskådade det övertaktiska momentet i den parlamentariska krumbukten och partiernas fotfolk fick svårt att förklara logiken i DÖ. Politik är det möjligas konst, sa Olof Palme på sin tid och den sanningen är lika aktuell i dag.

KD-ombudens beslut på rikstinget i Västerås stack hål på ballongen och Anna Kinberg-Batras uttalande strax efteråt att DÖ därmed var avvecklad satte spiken i kistan. Man kan tycka vad man vill om detta, men nu finns en verklighet att förhålla sig till som alla partier måste hantera.

För statsministerns del ökar nu trycket på ansvars-tagande och på att skapa tillräckliga majoriteter i riksdagen för framlagda förslag. I bästa fall kan detta öppna för nya samarbeten kring konkreta sakfrågor mellan partierna i den breda mittfåran. Vänsterpartiets inflytande, vilket saknar motsvarande väljarstöd, kan drastiskt minska. Sverige-demokraterna tvingas bekänna färg i en rad andra frågor än migrationspolitiken, och Stefan Löfven kan söka stöd hos allianspartierna till gagn för företagande, jobb, tillväxt och framtida välfärd. Söndagens partiledardebatt visade att det finns viss samsyn över blockgränsen. Ett exempel är ränteavdragens nedtrappning.

Minoritetsregerande är snarare regel än undantag i svensk politik. Ansvarsfullt styre av en demokrati kommer alltid att kräva kompromisser och breda överenskommelser. Om Löfvens vänstersväng visar sig ha nått vägs ände i och med DÖ:s hädanfärd så är det bara att välkomna.

Bo Höglander