Sidenskatt blir bevarad

Textstorlek:

OCKELBO Med gamla och nya tekniker i förening har Hembygdsföreningen hittat ett nytt och säkert sätt att förvara sina sidensjalar. Samtidigt har Ockelbo expo digitaliserat de glänsande skatterna. Nu finns sjalarna både i arkiv och på USB-minne.

Annons:

Lena Hammarlund visar Hembygdsföreningens arkiv i en hyreshuskällare mitt i Ockelbo. Här har några sjalar hunnit hitta sina platser på hyllorna. I änden på varje rulle sitter en lapp som beskriver vilken slags sjal det är, och så är den märkt med bildnummer.

– De anger vilka bilder på USB-minnet som visar sjalen. Det är både stora bilder och detaljbilder som Expo tagit, förklarar Lena.

I dräktkammaren på Pålsgården fanns, liksom på många andra hembygdsgårdar, väldigt många sjalar. I bomull, linne, ylle. Och så det finaste och skiraste av allt – sidensjalarna.

– Som jag förstår det blev de moderna vid mitten av 1800-talet. Sedan användes de lika länge som man använde dräkterna, nästan fram till 1900-talet.

Riktigt gamla textilier är svårförvarade. De blir sköra och går lätt sönder om de förvaras på fel sätt. Så Lena tog hjälp av hembygdskonsulent Elisabeth Eriksson på Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund.

– Hon har varit här många gånger och hjälpt oss med klädkammaren och annat i arkiven, säger Lena.

Elisabeth visade den rätta tekniken för att förvara en sidensjal. Allt börjar med en vanlig papprulle, som ska vara en dryg decimeter bredare än själva sjalen.

– Rullen klär man in i gastub, sån vanlig som man kan köpa på apoteket. Den blir ett skydd mellan tyget och rullen. Papper avger syror som skadar tyget.

Sedan ska sjalen rullas med papper. Men då funkar alltså inte vanligt silkespapper eller blompapper, just för syrans skull.

– Vi har köpt in syrafritt papper nu, som vi kommer att kunna använda till foton och negativ också.

Under själva rullningen gäller det att hålla tungan rätt i mun. Fransarna ska ligga slätt och veck i tyget kommer inte på fråga.

– Om det blir veck i tyget så nöts trådarna precis där och det kan bli hål.

Större delen av rullningen har Ockelbo Expo stått för. Elin Stålberg och Therese Pettersson har varit med och rullat, under ledning av kollegan Mariella.

– Hon är jätteduktig på textil. Och det gick bra, fast de allra största sjalarna var lite svåra att rulla, säger Elin.

– Och så tog vi ju flera bilder på varje sjal, det blev nog 400–500 bilder, säger Therese.

Att rulla sjalarna innebar också ett visst detektivarbete. Vissa av dem har tillverkarnamn stämplade i ett hörn, och då finns mycket att ta reda på.

En vit sjal är tillverkad hos K.A. Almgren i Stockholm, som fortfarande finns kvar både som väveri och som museum. På en annan sjal stod det i stämpeln Änkan Pineus. Det intresserade Lena, som gjorde efterforskningar.

– Isak Pineus var en av många judar som flyttade till Göteborg på 1800-talet. De hade svårt att få jobb. Folk var rädda för de nya som kom, precis som nu. Så han startade sidenväveri.

Isak gifte sig med Betty. När han sedan gick bort år 1837, hände något mycket ovanligt. Betty fick ta över företaget, i en tid när det knappt var lagligt för kvinnor att ärva verksamheter.

– Så efter det stämplades sjalarna med Änkan Pineus. Såna saker är kul att hitta, ler Lena.

Sjalskatten är också kopplad till Ockelbos berömda tryckstockar.

Skinnarsonen Jonas Hallbergs produktion var viktig för att Ockelbos dräktklädda damer skulle hålla stilen.

– Sidensjalarna kunde blacka ur, när de användes ofta. När de tappade glansen och färgen tog folk sjalarna till tryckeriet, så fick man som en ny sjal igen.

– De fick helt nya mönster, och på vissa av sjalarna syns originalmönstret lite svagt i bakgrunden.

Nu återstår bara att alla sjalar ska få ett korrekt arkivnummer enligt Hembygdsförbundet. Ett sådant börjar med bokstäverna XOC, som i x-län och Ockelbo. Sedan kan sjalarna ligga i tryggt förvar, i arkivet och på USB-sticka.

– Tanken är att vi inte ska behöva packa upp och ned dem när vi undrar något. All information finns digitalt.

Men visst kommer sjalarna att synas på Pålsgården emellanåt.

– Vi ska nog ta upp någon sjal ibland till visning. Vad är annars poängen med att bevara dem? Det måste ju gå att titta på det som bevaras, säger Lena Hammarlund.

Annons: