Jubileumsår för fantastiska 56:or

Textstorlek:
Annons:

De fantastiska 56:orna är ett begrepp. Till gruppen räknas Björn Borg, Frank Andersson, Linda Haglund, Ingemar Stenmark och Thomas Wassberg.

Det föddes fler det året, bland andra jag.

Tyvärr räcker inte mina idrottsprestationer till för att få ingå i gänget.

Enda gången som jag har vunnit en idrottstävling var i stående längdhopp för mycket länge sedan, jag fick inte ens en medalj, förstapriset var en plåtburk och den var tom.

Fördelen med min prissamling jämfört med de fantastiska 56:ornas är att jag inte har behövt försäkra den.

Det jag delar med de fantastiska 56:orna är att i år är det sextio år sedan vi föddes.

Med stor sannolikhet kommer det under året att skrivas många spaltkilometer om de berömda och det är dem väl unt.

Jag är inte besviken på att om det ska skrivas något så om oss andra 56:or får vi göra det själva.

Fast det kan jag erkänna att det har hänt att jag har funderat på varför vissa blir framgångsrika och berömda och jag utan att överdriva mer har blivit åt fiaskohållet.

För några år sedan tryckte jag upp min kåserisamling Stenhårt latmansgöra på eget förlag.

Jag trodde inte det skulle bli en kioskvältare eller diskuteras i Babel men någorlunda hyfsade försäljningssiffror hoppades jag på. Rakt på sak så tryckte jag upp ett antal för många.

Den enda framgången jag räkna ut med det är att jag har i särklass världens största samling av kåseriboken Stenhårt latmansgöra, närmare bestämt femhundratretton stycken.

Misslyckanden föder framgång sägs det och jag hoppas att jag har bäddat för en framtida succé. Om inte annat så är det skillnad på misslyckande och misslyckad.

Det känns skönt.

Det finns fördelar med att inte tillhöra de fantastiska 56:orna.

Vanliga 56:ors pinsamma blundrar blir inte stora rubriker.

Tänk om Björn Borg första gången han kysste en flicka nästan kvävt henne med tungan, då hade skvallerpressen kommit ut med extranummer.

Eftersom jag inte var berömd blev det inte ens en liten notis i lokaltidningen när första flickan jag kysste nästan svimmade av syrebrist.

Hennes rosslingar lät otäckt!

När Ingemar Stenmark grenslade en port i någon tävling analyserade sportjournalister misstaget i veckor.

När jag för länge sedan utanför tågstationen i Skövde fick syn på en söt tjej och grenslade en lyktstolpe, då knockades och segnade jag ner på trottoaren. Människor rusade fram och hjälpte mig men ingen ringde in nyheten.

Skönt!

De fantastiska 56:orna hade talanger de drog nytta av och det gjorde de i unga år.

Det dröjde inte sextio år men det dröjde länge innan jag kom på att omsätta min medfödda talang för misslyckanden, klantighet och virriga tankar till kåserier och ståuppframträdanden.

Det gör mig inte fantastisk, men 56:a är jag.

Anders ”Pidder” Pedersén

Annons: