Ett demokratins lågvattenmärke

Textstorlek:

Demokratin är det sämsta av styrelseskick – bortsett från alla andra, sa Winston Churchill. Det är bra att ha i åtanke när vi nu betraktar en amerikansk valrörelse som saknar motstycke. Mångmiljardären Donald Trump har tagit både medier och väljare med storm. Men inte med reformförslag eller visioner om ett bättre och mer rättvist USA utan med anti-liberala idéer, rasistiska uttalanden och tankar om murar och stängda gränser.

Men inte nog med det, Trumps kampanj är också en beklämmande uppvisning i dålig smak, kvinnoförakt och motsatsen till det statsmannaskap man har rätt att förvänta sig av en person som aspirerar på titeln president i världens största demokrati.

Folkstyre är ingen garant för att värdiga och kloka ledare utses. Men det är den hittills bästa modellen för att säkra legitimitet och trovärdighet hos makthavarna. Ett oslagbart sätt att skapa folkligt inflytande och insyn.

I den svenska grundlagen uttrycks det nordiskt kortfattat och rakt på sak: ”1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”

Maktdelning är en demokratisk princip, liksom rättssäkerhet och styre under lagen. Demokratier väljer olika sätt att fördela makten. I USA splittas den federala makten mellan presidenten och dennes administration, Kongressen (senat och representanthus), samt Högsta domstolen. Dessutom har delstaterna makt över frågor där de kan stifta egna lagar.

I Sverige delas makten grovt uttryckt mellan lagstiftande (riksdagen), verkställande (regeringen) och dömande (domstolsväsendet) instanser. I riksdagen finns Konstitutionsutskottet som prövar statsråds agerande och Lagrådet som granskar nya lagförslag. Kommuner och landsting har egna ansvarsområden.

Näringsliv och politik företräder olika styren. På en marknad krävs ofta snabba avgöranden av vd och chefer. Ansvaret utkrävs i form av bland annat lönsamhet och marknadsandelar. I politiken däremot krävs förankring och utredning. Lagar ska inte hastas fram. Den ena ledarstilen är inte bättre än den andra, de är bara anpassade för skilda sammanhang.

Donald Trump verkar inte ha förstått detta. Han hyllar ett dominant ledarskap och sägs beundra Rysslands Vladimir Putins ledarstil. Tondöv för demokratiska klanger lovar han att göra USA ”stort” på nytt. Han utser syndabockar och uttrycker sig vulgärt och osmakligt.

Än är det långtifrån klart att Trump blir republikanernas kandidat till presidentposten och att han slutar som president i världens mäktigaste stat. Men att det ligger i farans riktning är tillräckligt oroande.

Hur det än går: Trump framstår som ett demokratins lågvattenmärke, en skamfläck i amerikansk politisk historia och en varningsklocka om hur även en stor demokrati riskerar att kantra.

Bo Höglander