Nytt liv bland vaktlar och gestrikefår

Textstorlek:

​Några ovanliga djur har flyttat in på Ferlins gård i Eltebo. I hönshuset bor stissiga vaktlar, i fårhuset stillsamma gestrikefår. Och i människohuset bor ganska ovanliga lantbrukare. 

När Sara Ferlin från Storvik och Tommy Ferlin från Torsåker köpte gården 2012, bodde de i centrala Hofors. De hade ingen erfarenhet alls av bondelivet.

– Ingen av våra föräldrar har haft gård. Morsan har hästar men de skaffade hon när jag blivit vuxen, berättar Tommy.

I två år rustade de gården, tog ned träd och renoverade huset. 2014 kunde Sara, Tommy och deras tre barn flytta in i det nya livet.

Strax därefter kom gestrikefåren. De står och trycker i sitt hus, med lite darrande öron. Ullen är nyklippt sedan några dagar och det har börjat snöa.

Klippningen är en förberedelse för gårdens första lamning, som väntas omkring 20 mars.

– Det längar vi till! Men nu ser de ju för roliga ut, stackarna, och vägrar gå ut. De kände inte ens igen varandra i början, säger Sara.

– Baggen Kingen trodde att han hade fått nya tjejer, och försökte hoppa på dem, skrattar Tommy.

Kingens tjejer heter Astrid II, Doris, Shaun och Vilda. Blott ett år gammal verkar han ha lyckats göra alla dräktiga.

Sara och Tommy har förberett sig med en lamningskurs i Bollnäs.

– Det var väldigt intressant. Och bra att få träffa andra, som hållit på längre. Vi har mycket att lära oss, säger Tommy.

Fåren är anslutna till Föreningen svenska allmogefårs genbank, som syftar till att bevara svenska lantraser.

Enligt föreningen har gestrikefåren sitt ursprung i Mörtebo i Ockelbo, och var tidigare vanliga i trakterna kring Mörtebo, Lingbo och Järbo.

Med hjälp av genbanken kan Sara och Tommy avla på rätt sätt, för att rasen ska leva vidare och växa.

– Det är smidigt det där, man kan söka på numret på öronmärkningen och se om två djur är släkt med varandra, säger Tommy.

Tackan Doris har horn, men inte de andra. Det är en av gestrikefårens egenheter.

– Vissa vill bara avla på tackor med horn, för att sprida den genen. Så kan man inte göra! Det är jätteviktigt med variation i genbanken.

Fåren tränger sig närmare varandra, in i värmen. Tommy och Sara visar vägen till vaktlarnas hus.

Det är ett ombonat ställe, med mjukt strö under värmelampans röda sken. Längs väggarna står stora granruskor lutade.

Några knubbiga fåglar kutar ur sikte när de får besök. Annars är det, vid första anblick, tämligen tomt.

– De är rädda av sig, förklarar Tommy och Sara lyfter på granruskan längst bort.

Femton vaktlar väller fram, springer kors och tvärs. Några av dem lyfter, som små men tunga helikoptrar, och dundrar genom luften i ögonhöjd.

– Jag har fått dem i ansiktet några gånger. Snart lugnar de ned sig, skrattar Tommy,

Mycket riktigt. Efter några minuter är fåglarna lugna igen.

De är av rasen japansk jumbovaktel, en av de största sorterna. Fast de väger ynka 200 till 350 gram. Ungefär lika stora som bakpotatisar.

– Jag brukar förklara det såhär: tänk på en 200-grams hamburgare, och så tar du bort brödet och alla tillbehör. Så små, säger Tommy.

Vaktelkött betraktas som en delikatess, men det här gänget ska inte ätas upp. Det är äggen som gäller.

Ett vaktelägg väger 14 gram, ungefär en fjärdedel av ett hönsägg. De är smakrika och feta, och rika på vitaminer.

Vaktlarna lägger oftast ett om dagen.

– Det blir ungefär 300 ägg per fågel och år. Vi har 20 så det blir 6 000 ägg. Men de är inte särskilt bra mödrar, ruvar inte alls.

Äggen ligger nedbäddade i halm, gömda under granruskor, bortglömda vid matskålar och osynliga i granriset.

Mycket jobb med att leta, alltså. Och med att mata och fixa vatten – den raska äggproduktionen innebär hungriga fåglar. Men det är också ett utmärkt sätt att få fart ett minilantbruks ekonomi.

– Det har varit jättestort intresse för äggen från första stund. Ibland har vi inte haft ägg åt oss själva, berättar Tommy.

– Ja vaktlarna har faktiskt gått med lite vinst, säger Sara.

I framtiden ska bin flytta in på gården, och hedemorahöns. Men det är svårare att sälja hönsägg än vaktelägg.

– För hönsägg måste du vara primärproducent, ha eget paketering och sådant. Vaktlarna går som vilt, så om vi vill kan vi be en mataffär att sälja äggen, säger Tommy.

Han och Sara jobbar heltid som personliga assistenter. Att rusta gården, ställa i ordning byggnaderna och köpa maskiner kostar på.

– Vi fortsätter jobba men hoppas att vi kommer kunna dra in lite pengar på det här. Och växa sakta, säger Tommy.

Nog höjdes det några ögonbryn i bekantskapskretsen, över planerna på att flytta med tre barn till en halvfärdig gård i skogen.

– Många sa fy fasen, att bo så ensamt. Men när man är två stycken med tre barn är man sällan för sig själv, säger Tommy.

Och trots att de slitit hårt i fyra år, njuter de i fulla drag av livet på landet.

– Det är en otrolig charm att få bo i allt det här. Man går ut en sommarkväll och sätter sig, och ser fåren som går omkring. Det är så rofyllt, säger Sara.

– Och så är det underbart att barnen får växa upp i det här.

– Det är det bästa vi har gjort, att flytta hit. Det känns som att man gör något vettigt med sin tid, konstaterar Tommy.