Järn från Dansarberget såldes till romarriket?

Textstorlek:

​Järn från Dansarberget i Torsåker kan ha exporterats till romarriket 200–400 år efter Kristi födelse. Det är en av idéerna som väcks efter utgrävningarna av järnframställningsplatsen på Dansarberget i Torsåker.

Resultaten efter de arkeologiska utgrävningarna som inleddes på Dansarberget 2011 är nu färdiga.

Nyligen presenterade Eva Hjärthner-Holdar och Svante Forsenius vad undersökningen kom fram till vid en föreläsning i Gammelstilla.

Båda är arkeometallurger och jobbar vid Geoarkeologiskt laboratorium vid Statens Historiska museer och var inbjudna av Föreningen Kråknäsjärnet.

Undersökningen inleddes med en magnetometermätning som baseras på att olika händelser och material i marken har olika magnetism. Skillnaderna i magnetismen visas som isaritmer på en karta.

Med utgångspunkt i kartan beslutades sedan vilka gropar, platser och ”hot-spots” som skulle undersökas.

I en 40×30 meter stor moränplatå hittades ett stort bananformat slaggvarp, ett malmupplag, någon plats med rostad malm, sex blästerugnar, en kolningsgrop och en obestämd grop.

En av blästerugnarna valdes ut för att undersökas. Dessutom dokumenterades kolningsgropen liksom delar av det stora slaggvarpet samt resterna av en rostningslave.

I slaggvarpet syntes att det fanns tippningslager, såsom det blir när man fyllt en skottkärra med avfall och tippar den längre och längre bort.

Funderingarna kretsade då huruvida man kan ha använt skottkärra, men forskningen hittills menar att det är för tidigt i Sveriges historia för användande av skottkärra. Hittills menar man att skottkärran kom till Europa under medel-tiden efter att ha uppfunnits i Kina runt Kristi födelse.

Den undersökta kolningsgropen, där man kan ha tillverkat kol för järnframställningen, hade redan under förhistorisk tid fyllts igen. Troligen var den i bruk under en kort tid, men sedan blivit i vägen på produktionsplatsen och därför igenskottad.

Den valda blästerugnen var 60–70 centimeter stor invändigt när den var i bruk. Insidan av ugnen var klädd med lera.

Leran har lagts på i snöbollsstora kluttar och i leran fanns fingeravtryck från den eller de personer som arbetat med ugnen.

– Tänk så nära man kommer förfäderna när man kan se deras avtryck.

Ett slaggblock låg kvar i ugnsbotten. Blocket vägde nära 250 kilo.

Troligen hade tanken varit att slaggen skulle brytas sönder och plockas bort, men något gick fel så att slaggblocket blev kvar som en propp.

Därför övergavs ugnen och sand skottades på denna. En ny ugn bredvid kom i bruk i stället.

I frågeställningarna om organisationen i samhället, hur förståelsen för järnproduktionen varit inrättad fanns några svar.

Sedan tidigare vet man att en familj under järnåldern förbrukade högst fem kilo järn årligen. Den 250 kilo tunga slaggklumpen i den undersökta ugnen innebär att man producerat 250 kilo järn vid den sista processen i den ugnen.

Slaggvarpet på platsen innehåller flera tiotals ton slagg, så järnproduktionen på Dansarberget bör ha varit flera ton.

Det mesta av järnet från platsen, från andra järnframställningsplatser i landskapet och omgivande landskap bör ha gått på export.

Gällande dateringen av järnframställningen så kunde kol innesluten i slaggklumpar dateras till 200–400 efter Kristi födelse. Det är en period som kallas romersk järnålder.

Romarriket ägnade sig samtidigt åt stora krig runt Medelhavet och kanske exporterades järnet från Dansarberget ända till de nordliga romerska provinserna.

Elise Hovanta