Volontärer ser till att det snöar i skidbacken

Hunden Otto, Patrick Sjöberg, Felicia Engstrand, Elvira Engstrand, Erica Engstrand, Stefan Leijon och Freddy Haglund håller koll på att snötornen fungerar som den ska. Foto: Ebba Pettersson
Textstorlek:

HOFORS Det behöver vara kallt, minst fyra minusgrader i flera dagar, för att det ska gå att göra snö i skidbacken i Hofors.
– Vi har så varmt vatten i dammen så det räcker inte med en minusgrad för att det ska bli snö, förklarar Stefan Leijon.
Han är ordförande i Friluftsfrämjandet som driver Hoforsbacken.
Det krävs också tusentals timmar ideellt arbete innan backen kan öppna.

När väderprognoserna och termometern gick åt rätt håll efter nyår, drog föreningens medlemmar till backen för att ställa ut snökanonerna.

Det krävs en hel del jobb för att snötillverkningen ska komma igång.

– När vi ställt ut tornen och fläktarna ska det ut slangar och kablar. Sedan måste det övervakas hela tiden, berättar Patrick Sjöberg.

Om strömmen går, en slang lossnar eller något annat går snett, gäller det att fixa det snabbt för att rädda maskinerna.

Så under de dryga tre veckor det tar att ordna tillräckligt med snö, sitter alltid någon och håller koll på grejorna.

Stefan och Patrick visar schemat och berättar att det är svårt att få ihop tillräckligt många som engagerar sig.

– Vi i föreningen jobbar häcken av oss. Men nu har vi fått lite nytt folk och hoppas på att hitta fler framöver, säger Patrick.

För tillfället övervakas snön av Erica, Elvira och Felicia Engstrand samt Freddy Haglund.

Elvira åker ofta i backen, och tycker att den östra bananbacken är roligast. Felicia har börjat lära sig att åka själv.

– Hon kunde åka förra året också, när pappa höll i henne, förklarar Elvira.

Tjejerna visar den stora fläkten, maskinen som ofta kallas snökanon. Runt den ligger en alldeles slät hög av konstsnö som ser mjuk ut, men är alldeles hård.

– Visst känns det konstigt att gå på? Inte som riktig snö.

Snöhögarna ska växa tills de är stora nog för att täcka backen med en meter snö. Sedan sprids den ut och prepareras.

– Vet du vad? Jag har åkt pistmaskin, säger Felicia.

De där snöfläktarna är stora och effektiva, men så tunga att det krävs pistmaskin för att flytta dem.

Dessutom är de väderkänsliga.

– Om det blir för kallt kan de frysa till och stanna. Om det blåser motvind kan de börja suga in snö som packas bakom fläkten. Då kan det bli riktigt haveri, berättar -Patrick.

Uppe i backen används istället snötorn. Det är höga stolpar som sprutar ut vatten i toppen. De är betydligt lättare att hantera.

– En gubbe kan bära ut ett torn själv. Och de är mindre känsliga. Framtiden för oss är nog att skaffa fler torn, resonerar Stefan.

I båda typerna av maskin pressas vatten under högt tryck genom trånga munstycken. Där slås vattendropparna sönder till en tunn dimma.

Stefan visar hur jackärmen täcks med vattendroppar, som fryser till finkornig snö på någon sekund.

Vattnet hämtas ur en damm intill backarna.

– Vi har fått hjälp av Ovako att pumpa hit det från Lissjön. Tyvärr rymmer dammen bara 2 000 kubik. Vi tömmer den på tre dagar, sedan får vi vänta ett dygn när den fylls upp igen, säger Stefan.

När backen är klar fortsätter det ideella arbetet. Föreningen håller igång liften, skidboden, fiket och allt annat runt anläggningen.

Det har inte gått lång tid sedan den närmaste stora skidanläggningen, Kungsberget, började satsa stort på att locka till sig fler besökare.

Än så länge verkar det faktiskt gynna Hoforsbacken.

– Förra året kom fler barnfamiljer från Gävle och Sandviken hit. De säger att de får fler åk på en dag här.

De flesta åkarna kommer från Hofors. Under tomtekvällen i centrum i december såldes över 90 säsongskort till backen.

– Det var riktigt bra! Nu gäller det att ha en tillräckligt lång säsong. Vi har snögaranti och ska ha öppet i X antal dagar, annars måste vi betala tillbaka säsongskorten, säger Patrick.

– Vi lever från säsong till säsong. Alla pengar som kommer in går tillbaka till anläggningen.

Ebba Pettersson