Vårens färgstarka budbärare

Sidensvans med det latinska namnet Bombycilla garrulus, som betyder silkesfärgad som sladdrar. Det senare anspelar på fåglarnas livliga interna kommunikation.​ Foto: Yvonne Stridsberg
Textstorlek:

​Stora flockar av sidensvansar brukar komma till våra trakter i slutet av februari och början av mars på sin väg till häckningsplatserna i Norrlands barrskogar.
Finns det kvarlämnade rönnbär på träden gör de snart rent på bär innan de drar vidare. Sidensvansarna är också förtjusta i äpplen, oxelbär och nypon.

En sidensvans är stor som en stare och kompakt byggd med tjock hals och stort huvud.

På nära håll är den omisskännlig med sin stora hjässtofs, svart smal ögonmask, svarta strupe, sin ljusbeiga fjäderdräkt, gul stjärtspets med svart stjärtband, handpennorna är svarta med brett vitspetsade, gula vingstreck. På spetsen av de inre handpennorna finns det små skarpt röda partier.

Könen är snarlika i sin teckning och kan vara svåra att skilja åt. Honan har dock en något mer brunton i sin teckning och den svarta strupkanten övergår diffust mot det brunbeigea bröstet istället för att vara skarpt avgränsande som hos hanarna.

Under häckningarna i det norrländska barrskogsbältet är det en skygg och tillbakadragen fågel som häckar avskilt från sina artfränder.

Antalet häckningar fluktuerar kraftigt mellan åren beroende på tillgång till föda och anses i vårt land variera mellan 1 000 och 50 000.

När de under övrig tid samlas i stora flockar som drar över landet, är de inte särskilt skygga för människor.

Vill man hålla kvar de vackra fåglarna ett tag, kan man bjuda på äppelhalvor.

Uffe Stridsberg