Turkiet på sluttande plan

Textstorlek:

En svaghet med folkstyret är att det är fullt möjligt att (successivt) avskaffa demokratin i allmänna val. Om valresultatet i den turkiska folkomröstningen i helgen står sig så har det turkiska folket tagit ett stort steg i den riktningen. Anklagelser om valfusk och ostämplade röster hörs. I skrivande stund pågår demonstrationer.

President Recep Tayyip Erdogan, som med den nya konstitutionen ut-ökar och bekräftar sin maktposition, gick en gång till val på ett närmande till europeiska unionen. I och med införandet av presidentmakt stängs dock dörrarna till Europa för överskådlig tid.

Men de europeiska makthavarna behöver Turkiet och därför hörs nästan inga externa protester mot den djupt beklagliga utvecklingen i landet. Utrikesminister Margot Wallströms kommentar på söndagen slätade därför över både medborgerliga övergrepp och brott mot demokratin. Europa räds en flyktingvåg lik den som hösten 2015 fick kontinenten i gungning och Turkiet får mot betalning ut-göra buffert mot flyktingskarorna. Sverige tiger och samtycker.

Turkiet saknar institutioner för maktdelning och självständiga domstolar som till exempel USA, som också är en nation med stark presidentmakt. Där stoppas president Donald Trump av rättsväsendet när hans dekret strider mot konstitutionen.

I Turkiet har en rad åtgärder och lagar redan införts som är demokratiskt förkastliga, inte minst efter försöket till militärkupp. Här saknas bromsarna. Försöket att ta över makten med våld blev en förvändning för massgripanden och fängslanden från regimens sida. Parlamentet är avlövat på reell makt och pressfriheten kringskuren. Så gott som alla oberoende tidningar och tv-stationer har tvingats stänga och hundratals journalister har fängslats av regimen. Det sätt på vilket en nation behandlar sin oberoende press är en säker värdemätare på vilken halt demokratin uppvisar och huruvida rättsstaten fungerar.

Det är inte utan att man undrar om Erdogan sneglar på Putins Ryssland, där den rudimentära och spirande demokratin stryps långsamt och effektivt. De ryska väljarna har vid ett antal val i rad gett Putin stegvis utökade maktbefogenheter. I dag kan ”den nye tsaren” närmast betraktas som en folkvald diktator. Liksom Erdogan har Putin manipulerat grundlagen för att kunna förlänga sitt mandat.

Nu återstår att hoppas på att protesterna mot Erdogans diktaturliknande regim inte går över styr. Alla vill att freden bevaras, ingen vill se landet kastas in i ett förödande inbördeskrig. Konflikterna som rasar i regionen och som drabbar människor och samhällen med obönhörlig och förödande kraft måste lösas, inte utökas och späs på.

Bo Höglander