Hon inspirerar vandrare

Angeliqa Mejstedt, som driver Sveriges största vandringsblogg, vill inspirera fler kvinnor till att börja vandra. Foto: Cecilia Eriksson
Textstorlek:

REPORTAGE Angeliqa Mejstedt satt på sitt kontorsjobb och längtade ut. I dag driver hon Sveriges största vandringsblogg på heltid, med målet att att sprida vandringsglädje till fler. 

Går det att få in vandring i vardagen? Ja, det går. I alla fall om man ställer frågan till 30-åriga Angeliqa Mejstedt. Hon hade ett bra och tryggt kontorsjobb, men något saknades i hennes liv: Friheten.

Bilden på kollegans dator från en pilgrimsresa till Santiago de Compostela i Spanien gjorde henne nyfiken.

Så småningom bytte Angeliqa ut kostymbyxorna mot vandringsbyxor på jobbet. På fötterna snörade hon på sig de nyinköpta vandringskängorna för att gå in dem på kontoret.

Träningen började i litet format, med lite packning i ryggsäcken, för att sedan successivt accelerera med allt tyngre packning för varje gång. Målet var att göra samma vandring själv, till Santiago de Compostela.

Och hon fick mersmak på att vandra.

Förra sommaren vandrade hon på St Olavsleden med slutdestination i Trondheim i Norge.

– Det tog en månad. Dagen efter jag kom hem sa jag upp mig från jobbet, berättar Angeliqa.

Sedan november i fjol ägnar hon sig åt sin blogg, Sveriges största vandringsblogg, som hon drivit sedan år 2013.

Vandringsbloggen har 16 000 unika besökare i månaden, 3 000 följare på Facebook och 6 000 på Instagram.

– Jag startade bloggen för att jag saknade att läsa om det jag skriver om: inspiration, vandringskunskap och att upptäcka nya leder, säger hon.

I dag har Angeliqa en community kopplad till sin blogg, som är ett enkelt sätt att hitta vandringskompisar på.

– Det ger otroligt mycket att gå tillsammans med andra. När man vandrar tillsammans har man avskalade roller, det spelar ingen roll vilken titel man har, säger hon.

Under Angeliqas vandringar har hon haft betydelsefulla möten med människor. Hon har blivit inbjuden till olika hem där hon blivit bjuden på kaffe och paj eller hämtat vatten och samtidigt fått höra människors livsberättelser.

– Det bästa med att vandra är mötena med människor men också att leva nära naturen. Det kan spöregna i fyra dagar. Men till sist kommer solen, det vet man och då blir man så glad, säger hon.

Hon berättar om några naturminnen. Bland annat när hon under en resa i Malaysia såg världens största blomma Rafflesia.

– Bara knopparna var stora som fotbollar, berättar Angeliqa entusiastiskt.

Eller när hon såg en vit ren med en regnbåge runtomkring den.

– Vi stod och stirrade på varandra i flera sekunder innan vi gick vidare åt varsitt håll. Det är sådant man aldrig glömmer, säger hon och ler.

Hon talar om att det är viktigt att ta paus när man vandrar.

– Många missar allt det vackra på vägen för att snabbt komma till målet, säger hon.

Vandringarna har förändrat Angeliqas sätt att leva.

– Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv. Jag brukade vara kontrollfreak, men nu kan jag inte planera för något för jag vet inte vad som kommer att hända.

Att vandra behöver inte vara så avancerat. Det finns mycket att se och uppleva på hemmaplan.

– Det behöver inte vara långt bort, inte jobbigt och inte svindyrt, säger Angeliqa.

Friluftsliv var en del av Angeliqas vardag under uppväxten.

– Det var självklart att vara ute varje dag, berättar hon.

Det var äventyr på hemmaplan på Ängsö, Västerås, men också i Sala där hennes mormor bodde.

– Vi gick och gick och gick på leder i Sala. Och så stannade vi och åt matsäck, smörgåsar som låg i prassligt vitt papper och vi drack saft i sirapsflaskor, säger hon.

Men det var också äventyr under stugsemestrar i fjällen.

Hennes mamma och mormor inspirerade henne till friluftslivet.

Nu vill hon inspirera andra kvinnor till att börja vandra.

– Normen är att man pratar om den manliga äventyraren. Men jag vill att äventyr ska vara för alla, säger hon.

Cecilia Eriksson