Färjorna var enda förbindelsen över älven

Textstorlek:

​Rakt genom Hedesunda rinner Dalälven och övertväras av den långsmala Ön. 
Ön, som just är en ö, har idag broförbindelse både på norra som på södra änden. Men så har det inte alltid varit.

Inte förrän i modern tid har broförbindelserna kommit till vid de båda sunden vid Ön i Dalälven.
Innan dess fanns på både norra och södra sidan färjor i något annan sträckning än dagens broar.

Curt-Olof Rask berättade om de båda sunden, färjorna och färjkarlarna under 1900-talet vid ett föredrag i Ansgariikyrkan nyligen.

Vid Norra Färjsundet fanns en färja som vevades fram med ett vajerspel. Det krävde sin karl för att orka veva färjan som ibland kunde vara tungt lastad med flera bilar. Inte förrän på 1950-talet fick färjan motor.

År 1954 började bron över Norra Färjsundet byggas och den gamla färjan blev överflödig.

Till Södra sundet levererades på 1920-talet en ny färja byggd av Olof och Anders Lund i Östveda. De rodde färjan till sundet och även den här färjan hade vajerspel.

Om man gick eller cyklade fick man låna en roddbåt och själv ta sig över. Roddbåtar fanns på båda sidor av sundet.

På 1940-talets slut tillkom en utombordsmotor på färjan.

Det var inte alltid enkelt att passera med färjan över Södra sundet. Om ett stort parti timmer skulle flottas förbi, kunde man få vänta i timvis. Flottningen pågick några år in på 1970-talet.

I slutet av 1970-talet hade Utomälvsborna fått nog.

Med plakat och agitation visade de att de önskade sig en broförbindelse istället för färjan. Mer än 20 år senare blev det verklighet.

År 2000 började brobygget vid Södra sundet, och den nya bron stod klar i juni 2002.

Då var det stor invigning och den gamla färjan Elinor, tillverkad vid ett varv i Arboga på 1960-talet, var dagen till ära lövad och utsmyckad med flaggor.

Den 385 meter långa bron kostade 43 miljoner att bygga. Det kan låta mycket, men skall jämföras med den årliga kostnaden på sju miljoner för driften av en färja.

Egentligen kan man säga att man väntat på en bro i 170 år, eftersom detta diskuterades på sockenstämman redan 1831. Då kom man fram till att man ”icke ägde förmögenhet att bygga en så kostsam bro, som der behöfdes helst som denna bro skulle blifva mycket lång”.

I och med byggandet av bron över Södra sundet gick en drygt 200-årig tradition i graven.

Färjkarlarna var viktiga och finns namngivna från tidigt 1800-tal. I sockenstämmoprotokoll berättas om vad färjkarlarna fick i ersättning, när nya färjor tillverkades, om instruktioner för färjkarlen och vad som hände om denne varit försumlig i sitt arbete.

Till exempel fick Eric Olsson i Östveda 200 riksdaler år 1835 för att tillverka en färja till Norra Färjsundet.

Det tycks som om färjorna inte höll alltför många år. En ny färja hade byggts till Södra sundet 1830. År 1838 var det återigen dags för en ny färja till Södra sundet.

Samme ”Skatte Bonde Eric Olsson i Östveda allmänt ansågs skicklig och pålitlig till verkställande af detta arbete”.

Han åtog sig arbetet, mot en ersättning om ”Tvåhundrade Riksdaler Banco Sedlar, då han sjelf består allt verke och materialier, men önskade få begagna det järn på gamla Färjan, som kunde användas på den nya, äfvensom gångled till den nya färjans omstjelpning”.

I mars 1837 inkom en klagan på ”Färjekarlen vid Södra Sundet omåttliga bruk af brännvin” Förhållandet inspekterades.

Hur länge det funnits färjor vid de båda sunden är okänt. Hur tog man sig över sunden innan färjorna kom till?

Hur tog sig Karl XII karoliner på väg till Duved sommaren 1718 över de båda sunden? Byggde de egna flytbroar eller fanns det en färja att använda? Vi vet att minst 1800 soldater, minst 700 hästar och flera hundra nötboskap passerade Ön i Hedesunda i juni 1718.

Elise Hovanta