Hur ska Sverige regeras?

Textstorlek:

Regeringsfrågan är ständigt aktuell, i synnerhet när riksdagsvalen närmar sig. I söndags skrev Olof Ruin, professor emeritus i statskunskap, om detta på SvD Debatt. Enligt nestorn bland de svenska statsvetarna bör förhandlingar om ny statsminister efter valet 2018 vara inriktade på en enpartiregering. En flerpartiregering i minoritet riskerar att bli ineffektiv. Här har Ruin en klar poäng, visar både dagens situation och historien.

Sverige har nästan bara haft minoritetsregeringar under 1900-talet. Ett undantag är Alliansregeringen 2006–2010. Att minoritetsregeringar ändå klarat sig kan förklaras med att partisystemet tidigare var mer stabilt. En annan förklaring är att en tänkt statsminister kan bilda regering om en majoritet i riksdagen inte uttryckligen röstar emot.

Sedan valet 2010 har den för svensk parlamentarism så typiska stabiliteten ersatts med turbulens och en blockuppdelning som passar för majoritetsregeringar men ”som nu hotar förlama vårt parlamentariska system”, menar Ruin. Stefan Löfven kan med dagens politiska temperatur knappast räkna med att få sitta kvar vid makten efter valet 2018. Nu finns heller inga formella regler som säger att en statsminister bör hämtas från den sida som är större än den andra, argumenterar professorn.

Frågan är hur partierna ställer sig till en enpartiregering – och hur stark den kan bli. Professorn menar att ett av de större partierna ska ta täten, en rätt självklar utgångspunkt. Men vilket parti vill ensamt axla rollen? Socialdemokraterna har gjort det, fast på helt andra nivåer mandat- och opinionsmässigt.

En statsminister behöver dock inte hämtas från det största partiet. Folkpartiet kunde efter en regeringskris i Fälldin-regeringen ensamt bilda regering i oktober 1978, tack vare att socialdemokraterna lade ned sina röster i riksdagsomröstningen. Ola Ullstens regering höll fram till den 12 oktober 1979 och ersattes av Fälldin II.

Demokrati och parlamentarism bygger inte enbart på formella regler utan också på överenskommelser och stundens agerande. Decemberöverenskommelsen (DÖ) är ett exempel. Den skulle möjliggöra att det största blocket kunde regera, samtidigt som Sverigedemokraterna fråntogs inflytande.

På Kristdemokraternas riksting 2016 röstade en majoritet för att slopa överenskommelsen och därmed var Decemberöverenskommelsen död.

Mycket kan alltså hända. I dag befinner sig några partier farligt nära riksdagsspärren och att sia om vilken regering Sverige får efter valet 2018 har nog aldrig varit svårare.

Om partierna i Alliansen lyckas hålla ihop och visa på en politik som tilltalar väljarna och som är bra för Sverige så talar mycket för ett regeringsskifte. Utmaningarna är stora.

Bo Höglander