Medicin för vår tid

Textstorlek:
Annons:

Post, resor, bio, vänskap… listan blir snabbt längre över vad vi idag hanterar digitalt men som tidigare krävde verkliga möten.

Vi lever i ett ”digitalt tillstånd”. Gränsen mellan ”verkligt” liv och ett ”digitalt” liv var som isen på sjön, plötsligt en dag var den bara borta, och i detta digitala tillstånd har vi även blivit mediala.

Vi lägger upp livet på sociala medier där vi visar stunder av vardagslyx och glädje. Lika ivriga som att lägga upp är vi att följa våra vänner lycka. Visst är det kul att se och dela stunder av glädje men kan det bli för mycket av det goda?

Svaret är: Ja.

Vi lever i en ”post privat era”. Alla kan följa allt och alla när som helst. Telefoner och surfplattor serverar oss varandras vardag direktsänt.

Vännerna är och blir många, men är de nära? Ironiskt nog säger statistiken att vi blir mer och mer ensamma trots att vi har fler vänner, i alla fall säger ju ”appen” i mobiltelefonen det.

Här om dagen lärde jag mig ett nytt begrepp, FOMO, ”Fear of missing out”. Ungefärligt översatt till: ”Rädslan att missa något”. Rädslan av att inte vara med där det händer, inte ha kontroll på vad andra gör, eller att andra just nu har det roligare än jag.

FOMO får sin näring av sociala medier. Stress, beslutsångest, oro och känslan av utstötthet följer i dess spår och till slut blir man trött, uttråkad och börjar dra sig undan. Det som egentligen skulle ge oss mer vänner vänder sig istället mot oss och drar oss mot det motsatta… ensamheten.

Men vad är egentligen en vän? Hur och var hittar jag en sådan?

För mig är en vän, en som finns där. Inte bara bakom en glasskiva stor som en handflata i en el-manick, utan en som verkligen finns där. Man kan höra den, känna den och lukta på den.

Ibland är den tyst, ibland responderar den, men den är där, för och med dig.

Trixet är att hitta den. Många finns att hitta i grupper, allt från bridgeklubbar till kyrkkaffe. Samlingsnamnet för dessa forum är oftast föreningar.

Men att hitta en vän kan kosta på. Man måste gå utanför sin trygghetszon, göra det oväntade. Kanske börja sjunga i kör, gå på gympa eller bjuda hem kollegor.

Medicinen, för vår tids stora folksjukdom, ensamheten, är jag…och du. Du och jag, vi, alla. Jag för både dig och mig och du för både mig och dig. Utmaningen för oss nu, mer än någonsin är att mötas. Att göra det oväntade, söka upp en förening eller samfund, bjuda hem någon…mötas.

För allvarligt talat, bättre att klia på en vän än att klia på en telefon.

JAN MYLÈUS (KD), kommunalråd Gävle

Publicerat av:

Annons: