Möt orangutangens blick på Tallbo

Textstorlek:

För konstnären Annika Erixån finns det ett före och efter mötet med orangutangerna i Furuvik. Nu delar hon med sig av upplevelsen i en utställning på konstnärshemmet Tallbo i Kungsfors.

Annons:

Annika har alltid varit intresserad av hjärnan, av hur djur tänker och vad det innebär att vara människa.

I våras blev hon nyfiken på hur det är att vara orangutang. Några veckor innan Furuviksparken öppnade fick hon träffa en hel orangutangfamilj och det förändrade något inom henne.

– Det finns ett före och ett efter Furuvik, berättar Annika.

Personalen lotsade försiktigt in Annika till en plats framför glaset i aphuset. De var måna om att inte stressa orangutanghonan Dunja, eftersom hon fick en unge i december.

Ungen är den första Sumatraorangutang som fötts i Sverige och överlevt. Arten är akut hotad på grund av både regnskogsskövling och tjuvjakt.

Annika satt i flera timmar med block och penna framför glasrutan och tecknade. Hon studerade det lugna samspelet mellan förälder och barn.

– Mamman gjorde en pussmun och pussade ögonlocken på ungen. Sedan satt de bara där och myste, säger Annika.

– Så skulle det va på våra dagis.

Orangutangpappan Nayong satt för sig själv i en balja och såg ut på parken genom ett fönster. Men efter flera timmars tecknande kom han långsamt fram till glaset där Annika satt. Han placerade sitt ansikte intill glasskivan och betraktade både Annika och teckningen.

– Pappan kom fram i sin stora hippiepäls och tittade intresserat på teckningen, berättar Annika.

– Om han fick en kolkrita är jag säker på att han skulle prova att teckna.

Nayong och Annika fick ögonkontakt. De satt länge och såg på varandra, men det är osäkert vem som studerade vem. Till slut fick Annika en känsla av att en liten del av henne tillhörde flocken.

– Det kändes magiskt. Vi är så olika, men hör ändå ihop på något sätt, säger hon.

Annika tror att vi kan ta reda på vad som är specifikt med att vara människa genom att studera djuren.

Efter mötet med Dunja och Nayong blev det tydligt för henne att människor inte kan veta vad djur känner och tänker, men trots det är det lätt att tolka djuren genom att förmänskliga deras beteenden.

– Djuren måste få finnas till för sin egen skull, säger Annika.

I sommar ställer Annika ut stora kolteckningar på orangutangfamiljen tillsammans med målningar och bronsstatyer. Utställningen är i Galleri Uthuset på Tallbo och har varit planerad sedan länge.

Från början tänkte Annika ställa ut handtuftade textiler från sin verkstad, men så mötte hon orangutangerna.

– Jag kände att de måste få gå före allt annat, berättar hon.

Annons: