När Hamrånge hade stort fattighus

Textstorlek:

I Gävle kommunarkivs föredragsserie var turen för vårprogrammet kommen till Anna Larsdotter, antikvarie vid Länsmuseet. Hon berättade om fattighuset i Hamrånge som byggdes nytt och pampigt 1900, men som sedan revs. Ett 20-tal personer hade tagit sig till Spegelsalen för att ta del av berättelsen.

Annons:

Fattighus eller fattigstugor var länge platsernas där människor kunde få hjälp, när de inte kunde klara sig själva.

Men vilka var det som hamnade där? Det var en av de viktiga frågorna som lyftes fram i föreläsningen.

Det man kan se är att antalet boende på någon fattiginrättning ökar vid de olika jordskiftningarna, såsom storskiftet och laga skiftet under främst 1800-talet.

Genom skiftena kunde jordbruken bli större och föda fler i familjen. Samtidigt blev fler dagsverkstorpare och många tvingades söka hjälp av samhället.

Bönder hamnade inte på fattigstugan. De hade fördelskontrakt och blev försörjda av yngre generationer, så de klarade sin överlevnad på gården.

Inte heller arbetare hamnade på fattigstugan, så länge de var friska och inte hade skadat sig.

En änka med barn efter en arbetare som dött kunde hamna på fattighuset.

Även så kallade sinnesslöa och personer med epilepsi hade en given plats där, samt personer med någon fysisk missbildning och i övrigt udda personligheter.

Beträffande de sinnesslöa så fanns det en gradering baserad på intelligensen under 1860-talet och framåt, där den svagsinte ansågs klokare än imbecillen, vilken i sin tur var klokare än idioten.

Lösdriveri var olagligt. Samhället krävde att man skulle ha inkomst, arbete och boende. Men vissa kunde få en tiggarbricka fastsydd på kläderna som visade att man hade rätt att tigga.

En av de inrättningar som hjälpte fattiga var kyrkan, som samlade in pengar i fattigbössor. Men den avsevärt största fattighjälpen stod socknen, samhället, för.

I slutet av 1800-talet eller i 1900-talets första år ser man av sammanställningar att av hela Hamrånge sockens utgifter för ett år stod fattigstugan och vården för ca 65% av utgifterna.

I Hamrånge satsade man år 1900 på ett stort fattighus med Nils Nordin som arkitekt. Han har även ritat Dalapalatset i Gävle. Förutom stora salar, små enskilda och matsal, fanns även storkök, tvätteri och dårceller.

Hur var livet på fattighuset? Det fanns en ordentligt uppspaltad ordningsstadga att följa, och om man misskötte sig så fanns en lista med straff.

De allmänna reglerna sa att man skulle visa vördnad och lydnad, äta maten under tystnad, vara försiktig med saker, inte gå in i någon annans rum och inte ta emot besök utan godkännande.

Förutom detta fick man inte svära, bjuda yngre på tobak eller inneha och nyttja rusdrycker.

Bröt man mot reglerna kunde man bli fråntagen snuset och kaffet och dessutom tvingas stå över frukosten. Riktigt svåra brott straffades med aga och att bli instängd i tre dagar.

I ordningsstadgan som bevarats, och som Anna Larsson visar upp, framgår att det var uppstigning klockan 6, och att alla skulle gå till sängs klockan 21 på sommaren men klockan 20 på vintern.

Den mat som serverades nästan alla dagar var potatis och sill eller strömming med bröd och smör samt mjölk till frukost. Husmanskost till lunch samt mellanmål med kaffe. På kvällen bjöds rågmjölsgröt, utom på söndagen då det lite finare havregrynen kokades till gröt.

I det nya fattighuset fanns plats för 80 personer till en början, men på slutet endast ett 20-tal.

I huset fanns även natthärbärge för husvilla män som behövde sova en natt. Dessa fick arbeta för mat och logi.

Till fattighuset hörde åkrar och skog, och man hade stor trädgård och grönsaksodling, så man var nästan självförsörjande.

En av de personligheter som bodde lång tid på fattighuset var Lill-Johan, Johan Engqvist, från Axmar. I hans fall var det kanske småväxtheten som placerade honom där.

Lill-Johan var eldare på fattighuset och bodde i källaren, så att han kunde elda när det behövdes. Han levde till in på 1940-talet.

En annan personlighet i fattighuset var Tok-Johanna Danielsson. Hennes mor ansågs sinnessjuk och idiot och som fött Johanna som oäkta.

Även Johanna kom att kallas idiot. Hon fick två oäkta söner, och alla fick de bo på fattighuset.

År 1972 revs fattighuset och idag är det endast en betad hästhage med en gräsbeväxt kulle kvar där huset stod.

ELISE HOVANTA

Annons: