Sune och Ingemar slutar med korna

Textstorlek:

Bröderna Hammarlund i Nordanåsbo och Sunnanåsbo ska sluta med korna.
Det blir en stor omställning, och ett helt nytt liv på gården där de bott sedan barnsben.

Annons:

Till årsskiftet planerar Ingemar och Sune Hammarlund att lämna ifrån sig korna. De ska tas över av Malin Höcke och Karl Johan Blomqvist på lantbruket Jonlars i Sunnanåsbo.

– Malin började jobba här i april förra året. Vi visste redan då att hon var lite intresserad. Det har växt fram att de ska ta över, berättar Ingemar.

Bröderna kommer fortfarande att ha korna inpå knuten – men nog är det ett stort beslut de har fattat. Ett som sätter fart på nostalgin.

– Vi har bott här sedan 1955. Ingemar var sju år och jag var fem när mor och far flyttade hit, berättar Sune.

– Vi fick hjälpa till mycket. På sommarloven var vi alltid med på slåttern, till exempel. Det fanns mer att hjälpa till med innan allt blev mekaniskt, säger Ingemar.

– Men det var mor och far som gjorde det tunga jobbet, säger Sune.

I början fanns två kor på gården, köpta från Kopparfors bruk. Med tiden blev de fler och mamma och pappa Hammarlund utvecklade sin gård.

– Fast det var en annan ladugård då, den som brann ned 11 september -83, påpekar Sune.

Ingemar och mamma skulle till att mjölka, när någon klev in och ropade att det brann på skullen. Ingemar sprang upp med brandsläckaren.

– Men det var ingen idé. Vi måste få ut korna, minns han.

– På den tiden satt de fast med kättingar. De blev varma när det brann. En ko var svår att få lös och när jag höll på med den, såg jag hur brinnande hö började falla ned på foderbordet.

Ingemar fick ut kon och vände tillbaka. Först när han jagat ut kalvarna kunde han sätta sig i säkerhet.

Pappa såg branden från farmor i Sunnanåsbo och kom farande för att larma brandkåren.

– Men det var så svårt att slå 90 000 med nummerskiva. Han visste inte hur många nollor han slagit eller om han verkligen dragit skivan hela vägen runt, minns Sune.

Lyckligtvis hade grannar larmat. Flera brandkårer ryckte ut, men kunde inte rädda ladugården. Den blev förstörd.

Korna fick köras till ett tillfälligt boende i Bollnäs

– Där höll de mjölken inne. Mor fick åka upp. Direkt när hon kom in började korna mjölka, säger Sune.

När chocken släppt tog familjen nya tag. 1985 släpptes det första djuret in i den nya ladugården.

Idag finns det plats för 28 mjölkkor på gården, och utvecklingen har fortsatt. För fyra-fem år sedan köpte bröderna in en räls till mjölkningsaggregaten. Nu går det att dra med sig sju aggregat ut till korna.

– Förr hade vi ett aggregat som man fick bära runt. Det gjorde mor och far, det slet på rygg och nacke, säger Sune.

– Det har skett en revolution inom lantbruket under den här tiden, konstaterar Ingemar.

När bröderna var pojkar plockades skörden in med hjälp av självbindare, som band kärvar automatiskt. Tre-fyra kärvar bands ihop manuellt för torkning.

Sedan fick småpojkarna köra traktor.

– Vi åkte sakta, sakta över åkern medan två-tre personer lastade in från sidorna.

– När lasset var hemma skulle allt tröskas manuellt. Man sprättade bandet och lastade in i tröskan. Det tog lång tid och krävde mycket folk. Vi körde med skördetröska första gången 1970, det var riktigt revolutionerande.

– Men trots all teknik verkar det ta lika mycket tid idag. Och lantbruket har blivit så väderberoende. Förr kunde man hålla på även om det kom en regnskur, numera går inte det.

Maskinernas intåg har också påverkat gemenskapen kring gården.

Förr hjälpte många människor till under sommaren. En bit in på dagen kom mamma Hammarlund ut till åkern med cykeln lastad med fika.

– Då blev det plötsligt dubbelt så många på åkern. Folk bara dök upp!

Gemenskapen flyttade in i huset 1959, när Hammarlunds blev först i byn att skaffa tv.

Pojkarna tittade på tv på kvällarna när mamma och pappa jobbade i ladugården. När de riktiga programklassikerna visades blev det trångt framför Luxorn.

– När det var Kvitt eller dubbelt kom folk från hela byn. Vi satt i rader och tittade.

Fram till 1965 bodde morfar i huset. Tanken på honom väcker ett varmt minne från 26 juni 1959.

– När Ingemar Johansson boxades på Madison Square Garden var det på radio mitt i natten. Morfar smög till i köket, det hörde jag och smög efter. Vi lyssnade när Ingo blev världsmästare, minns Sune.

– Då skrek ni och sprang och hoppade, skrattar Ingemar.

Till jul låg det boxhandskar bland klapparna. Bröderna fixade en boxningsring. Båda är idrottsintresserade och tävlingsinriktade.

– Vi ville ha längsta hässjan! Från ån till vägen skulle den vara, skrattar Ingemar.

– Och så tränade jag en kalv att hoppa höjd. Det var inte så bra för kalven blev väldigt bra på att rymma.

Gården förvandlades till en idrottsanläggning med längdhoppsgrop och utrustning för höjdhopp och stavhopp. På åkern gick det att kasta diskus och slungboll.

Bröderna sågade till egna tennisracketar. De ritade ut löpsträckor på vägen: 20, 40, 60, 80 och 100 meter, och så grävde de startgropar. På vintern blev samma väg bandyplan där målen måste flyttas när någon ville köra förbi.

När det behövdes motstånd i utmaningarna kallades grannbarnen in.

– Vi var fyra som höll på. De var yngre än oss och det tyckte vi var bra, för vi vann oftast, säger Sune.

Det där med idrottsanläggningar finns kvar, i Sunes grästennisbana Nordanås Lawn Tennis Club. Den som fått så stor uppmärksamhet att Sune utnämnts till årets Ockelboambassadör 2018.

När de slutar med korna vill Sune utveckla banan. Ingemar vill satsa mer på sin jordgubbsodling i Sunnanåsbo. Dessutom vill båda resa mer, rusta upp barndomshemmet, umgås mer med barn och barnbarn, och mycket annat.

När de inte behöver passa djuren kan de styra mer över sin egen tid.

– Vi tycker att vi har gjort vårt. Kanske kunde vi ha fortsatt ett tag till, men vi vill inte slita ut oss som mor och far gjorde. Det har man ingenting för, säger Ingemar.

Fast Sune vill nog inte bli helt och hållet kofri.

– Jag ska kanske ha några dikor med kalvar som kan gå bredvid tennisbanan. Det är en avkoppling att sitta och titta på djuren. Dikor är kanske inte så lönande, men det behöver inte alltid vara det heller.

Annons: