Stor utmaning att kommunicera i en kris

Katarina Borbos åkte till Ljusdal för att kommunicera med de som drabbades av skogsbranden. Foto: Arkiv
Textstorlek:

Katarina Borbos från Torsåker hjälpte till med kommunikationen i Ljusdal när skogsbranden rasade.

Annons:

På onsdagmorgonen 25 juli fick Katarina ett telefonsamtal från Per Jonsson som är kommunkationschef i Ljusdals kommun.

– Han undrade om jag kunde komma upp som en förstärkningsresurs. Jag sa ja och började packa väskan. På kvällen åkte jag upp och på torsdag morgon började jag jobba, berättar Katarina.

– Jag hade förstås kollat med arbetsgivaren också. Och med familjen som ställde upp och lät mig åka.

Hon kom fram till en pågående naturkatastrof. Och till massor av människor.

Bland drabbade, brandmän, militärer, poliser och frivilliga behövde mängder av information hela tiden nå fram till rätt personer.

Kommunikatörer från Ljusdals kommun, Länsstyrelsen och flera instanser samarbetade på plats. Katarina jobbade ibland i kommunhuset och ibland på Camp Färila, som sambandscentralen på Färila skola kom att kallas.

Hon ingick i en grupp som kommunicerade med de som drabbats av branden.

Det vill säga med markägare, evakuerade och övriga kommuninvånare.

– Vi behövde anpassa kommunikationen efter deras behov. Vi hade många möten där vi dels fick reda på hur läget såg ut, dels diskuterade vilka frågor som kunde dyka upp och vad vi behövde ta reda på.

Vissa har varit missnöjda med tillgången på information i samband med branden. Bland annat har personer som evakuerats från hem och sommarstugor berättat, att det var svårt att få reda på vad som hände ute i skogarna.

Kommunikationen i en krissituation är en stor utmaning, berättar Katarina.

– Alla reagerar vi olika i en kris. Vi undrar olika saker samtidigt som förmågan att ta in information ser olika ut. Det är väldigt, väldigt svårt att veta hur man på bästa sätt når ut till människor.

I Ljusdal blev strategin att lyssna noga, ta reda på vad människor undrade och söka svar.

Men de mest angelägna frågorna gick inte alltid att besvara.

– Hur ser det ut vid mitt hus? Finns min mark kvar? Det kunde vi inte svara på.

– Om vi säger att någons mark är oskadd, kan den stå i brand en minut senare. Man vill inte gå ut med information som inte är säker.

Samtidigt som de jobbade med lägesrapporter och snabb information, behövde kommunikatörerna börja blicka framåt.

– Alla i Ljusdal ska leva med det här länge. Till exempel är det snart skolstart på Färila skola snart. Hur kommer det att se ut där? Vad kommer barnen att ha för frågor?

– Jag har bland annat intervjuat poliser, militärer, brandmän och andra om insaterna. De fick berätta vilka de är, och säga tack för att vi fick låna skolan. De intervjuerna kan användas pedagogiskt framöver.

Det blev en intensiv vecka med runt 14 timmar långa arbetsdagar, innan Katarina kunde återvända hem.

– Det är härligt att vara hemma på många sätt. För att man är glad över insatsen, och för att man kommit hem till familjen. jag är tacksam och ödmjuk över alla människor jag mött, nya vänner jag har fått och en ovärderlig erfarenhet som jag tar med mig, att fått jobba med en av Sveriges största bränder i modern tid.

– Nu ska jag vara ledig och återgå till att planera mitt bröllop.

Annons: