När även bortglömda byar räknades

Textstorlek:
Annons:

Jag har bott med eldrök i alltför många väderstreck i sommar och jag kommer hålla fast vid de historiska och fruktansvärda brandkatastroferna som härjade av flera orsaker.

Det här blev en chock och ögonöppnare för invånare och myndigheter i hela länet och landet. Det borde i alla fall vara så.

För när det gäller skola, bussar eller annan service har det gått att säga ”hit men inte längre” för hur långt ut i periferin en service kan vara försvarbar. Eller ”så här mycket – men inte mer” i fråga om kostnader. Det är ett sätt att säga att förtätade områden är bättre och effektivare att lägga resurser på och att man ska låta dem omkring söka sig dit.

I grunden är det inte fel att vi söker oss till varandra i samhällen och gör strukturer därefter. Det som är fel och farligt är när samhällsfunktioner dras till centralisering in absurdum och hamnar så långt ifrån att det tappar sitt syfte att vara tillgängliga och ”serva” människorna det är till för. Det kommer alltid komma motreaktioner på det till slut.

Debatten känns evighetslång, ojämn och enkelspårig, även om jag tycker att det har vänt till det bättre på senare år. Devisen om att hela Sverige ska leva har uppvärderats.

I sommar hände det som kanske kan ändra spelplanen ytterligare. I alla fall i ett avseende – katastrofberedskap och krisinsatser.

Det spelade nämligen ingen roll att det var långt bort, små byar, ”bara” skog och vårdslöst kallade ”skräpytor”. Det var hem och människoliv, och det var värden för miljoner och åter miljoner det handlade om när branden drog fram.

Det gick inte att räkna bort eller att inte agera med full kraft med alla resurser långt ute i vildmarken, för elden gick åt det håll den ville.

Jag hoppas att den insikten får stanna kvar och gärna smitta av sig till krisberedskap, räddningstjänst och övrig samhällsservice till kommande budgetar. Man ska inte bara överleva; man ska leva också.

Räddningsinsatserna har visat att det inte finns de fysiska resurser eller infrastruktur som behövs lokalt för så här stora katastrofer.

Men de har också visat att det finns andra resurser i överdåd, som frivilliga insatser, vardagshjältar, omtanke, hjärterum, spontan organisationsförmåga och massor av vilja och sammanhållning.

Det tycks självklart, men behöver lyftas upp även i efterhand. I det långa loppet behövs de faktiska materiella resurserna och mer organiserad beredskap för att inte lokalbefolkningen ska knäckas med ännu något de får ordna själva.

Kanske kan den brinnande valrörelsen ta lite intryck av det som hände i somras; att människor spontant visade upp vilket samhälle de vill ha.

Det var ett gemensamt och till stor del frivilligt arbete där det inte ifrågasattes vilket land, organisation eller hemvist kamraten bredvid i skogen, lastbilen eller servcetältet kom från.

Man visste att alla gjorde sitt bästa och i den andan kunde man orka i timmar och dagar.

Det är väl ett Sverige att sträva efter om något?!

Jenny Breslin

Annons: