Vem blir mest kränkt?

Textstorlek:

Det kan hända att jag är ute på väldigt tunn is nu… det kan ju tänka sig att någon känner sig kränkt.

Jag känner att något har hänt i vårt samhälle, något som smugit sig in till en början och eskalerat till något som liknar en lavin. Var och varannan människa känner sig kränkt…om man får tro det som skrivs i olika sociala medier.

Men vad betyder ordet kränkt egentligen?

Om man slår upp synonymer på ordet så kan man läsa följande… förolämpad, sårad, förnedrad, förorättad, stött, skymfad, vanärad, diskriminerad.

I min lilla värld så har alla dessa ord en varsin innebörd och historia där ordet kränkt är lika stort och spänner över lika mycket som orden älskar och hatar.

Jag tror att språket blir väldigt smalt om vi ska fortsätta att tratta ner det i exempelvis ”Jag hatar blodpudding!” Istället för att säja; ” Jag tycker inte om blodpudding…”. Eller att säga; ”Jag älskar sushi!”, när det är ens favoriträtt.

Är det okej att missbruka de starka ord vi har att tillgå i vårt dagliga språk?

Förr i tiden hade man så kallade soldatnamn på soldaterna och det blev deras efternamn. Ofta utifrån deras personlighet fick de namn som From, Stolt, Frisk och så vidare. Undrar om dom kände sig förorättade?

En välkänd man i Gävle kallades för ” Stöveln Öberg”. Det blev hans firmanamn. Undrar om han kände sig skymfad?

Förr fanns det öknamn, som var taskiga, och smeknamn. Det är inte okej att reta någon som har lite större öron än vanligt och fått heta ” Storöra”. Då blir man förnedrande.

Eller om någon retar en kompis i skolan när vederbörande snubblat och alla andra skrattar, då kan man känna sig sårad.

Ja, det finns mycket att orda och tycka i saken och vi har alla olika referenser kring det hela kränkande paketet.

Det händer att jag får frågan om de personer som jag gestaltar på revyn i Torsåker blir kränkta. Inte vad jag har hört i alla fall, de flesta känner förhoppningsvis en ära i att se sig själv på en scenen. Jag försöker lyfta fram drag som finns hos personen så det blir en igenkänningsfaktor. Jag skulle aldrig kunna gestalta Prins Philip som en dreglande lågbegåvad kille, som ett känt humorprogram på tv gjorde för några år sedan. Det var förolämpande tycker jag, han blev vanärad och det fick dom be om ursäkt för.

Vårat kroppsspråk verkar också bli fattigare och fattigare, snart kan vi inte läsa av om någon är glad eller ledsen.

Jag tror att vi måste börja tänka till lite… ska vi inte kunna skämta med glimten i ögat i framtiden?

Ägnar vi oss att leta efter saker som uppfattas som kränkande?

En annan sak som jag har funderat över, är det rätt att vi tjejer ska gå på kurs för att lära oss självförsvar?

Jag har då inte sett någon kurs i hur man beter sig som folk…än.

PIA MÖLLER ANDERSEN

Publicerat av: