Åsa ger liv åt sina anmödrar

Textstorlek:

Mammans kusin Klara började att skriva på en släktkrönika under 80-talet. Åsa kände sig manad att ta över och idag är släktforskningen hennes största intresse.

Åsa Lindgren sveper med handen över alla papper, pennor och ­pärmar som ligger på skrivbordet.

– Det här får ingen röra, säger hon och skrattar.

– Jag lånar en del av matbordet också.

På matbordet ligger böcker om släktforskning och en släktkarta som sträcker sig ända tillbaka till 1600-talet.

– Det var då det började, ­prästerna började skriva kyrkobok, säger Åsa och pekar på den första anteckningen om sin släkt i Järbo.

Åsa går till en stor fågelbur och hämtar upp den drygt 40-åriga papegojan Picko. Hon ska få lite fikabröd.

Precis som släktgrenarna på både mammans och pappans sida är Åsa född i Järbo.

– Jag har hunnit långt eftersom mina släktingar var bofasta och det finns bra anteckningar i kyrkböckerna.

De första kyrkböckerna skrevs innan den svenska kyrkolagen infördes 1686. Lagen innebar att alla präster skulle registrera födslar, vigslar, dödsfall och vilka som flyttade in till och ut från församlingen.

Mammans kusin Klara samlade dokument om Åsas släkt redan på 80-talet, men när Åsa försökte hitta dokumenten visste ingen var de fanns. När pappan senare ­flyttade till ett ålderdomshem tog Åsa hem delar av hans bohag. Hon gick igenom sakerna och ­hittade två undangömda resväskor.

– När jag öppnade såg jag att ­Klara hade lämnat guldgruva efter sig! berättar Åsa.

Efter fyndet tog släktforskningen fart för Åsa. Hon gick en kurs på Sällskapet Släktforskarna som finns i Sandviken.

– Jag fick lära mig ett bra system och fick tillgång till alla arkiv, ­berättar Åsa.

På kursen fick hon också uppmaningen om att inte kartlägga släktingarna på ett visst sätt, men Åsa gjorde det ändå eftersom hon misstänkte att släktgrenarna ­skulle korsa varandra långt tillbaka i tiden.

– Man gick inte så långt för att ­hitta en käresta, ibland bara ett par kilometer, säger Åsa.

Picko kvittrar till när Åsa ­håller upp ett foto på en svartklädd kvinna med håret i en stram knut.

– Titta! Hon har en vigselring, en brosch och guldringar i öronen. Vart tog de vägen? frågar sig Åsa.

Hon berättar att alla personliga saker går att hitta i bodelningsdokument som finns på Riksarkivet. Riksarkivet öppnade upp sina digitala samlingar i februari 2018 efter ett förslag från Regeringen. ”Våra släkters historia är en del av vårt gemensamma ­kulturarv. Att släktforska har blivit en ­folkrörelse…” sa kultur- och demokrati­minister Alice Bah Kuhnke om förslaget.

På och under Åsas skrivbord finns rader av pärmar. De innehåller handskrivna brev, sångtexter och dikter. Texterna visar att många i släkten var konstnärliga och bra på att skriva.

– De skrev så vackert och det är jag tacksam över. Det betyder att de hade gått i skolan.

Just nu skriver Åsa om Cherstin, kvinnan med den strama knuten. Genom att läsa brev har Åsa förstått att kvinnan rökte pipa hela sitt liv.

– Hon var en riktig storrökare, men gick alltid ut på promenad när hon skulle röka, säger Åsa.

– Det är de här historierna som är det roliga, inte att leta datum och bostäder.

Att Åsas tant Klara började med släktforskning berodde mycket på att släkten har så mörkt hår. Hon blev nyfiken och trodde att någon förfader måste ha kommit långt söderifrån.

– Men vi kom bara från Dalarna, skrattar Åsa.

Hon tror att fler ­släktforskar idag eftersom det har blivit ­enklare och mer tillgängligt. Hon tror också att hobbyn har letat sig neråt i åldrarna genom ­digitaliserade arkiv.

– När mammas kusin Klara ­letade material var hon tvungen att åka runt i hela Sverige. Vissa ­dokument fanns bara i ­Härnösand och andra i Göteborg.

Förra veckan var Åsa på kommunarkivet i Sandviken och letade dokument om en kvinnlig släkting som fått ekonomiskt stöd från Fattigvårdsstyrelsen. Hon hade ett årtal och en ort att gå på.

– Jag fick gå igenom åtta lådor, ingenting är sorterat i bokstavsordning, förklarar Åsa.

I en av lådorna fick hon napp – ett vackert handskrivet brev från sin egen morfar.

– Han hade skrivit till Fattigvårdsstyrelsen för att hjälpa henne.

Alla händelser hos förvaltningar och myndigheter finns arkiverade, det gäller bara att veta vad man ska leta efter och var. Åsa berättar att det till och med går att få kopior av en del sjukvårdsjournaler.

– En del kan vara belagt med ­sekretess och det gäller att vara försiktig. Man kan stöta på oväntade saker som cancer, psykisk ohälsa och okända barn.

Åsa tycker att det är särskilt plågsamt att läsa om barn som har ­farit illa och svårigheter drabbade ofta barn som var födda utanför äktenskapet.

– De kunde vara väldigt utsatta och rättslösa, säger hon.

Det finns också etiska aspekter som påverkar ­släktforskningen.

– Ville mina släktingar det här? Vill jag att andra ska skriva om mig i framtiden?

Just nu fortsätter Åsa att samman­ställa material till den släktkrönika som tant Klara en gång började på.

– Jag har koncentrerat mig mest på kvinnor. På mormors sida finns massor av text bevarad.

På pappans sida har hon samlat in historia genom att prata med gamla släktingar.

– De kan berätta precis hur det var och det är väldigt värdefullt, säger Åsa.

– Men det gäller att ta på sig silkes­strumporna, en del vill inte prata.

Åsa tror att vissa saker kan vara känsliga för tidigare generationer eftersom de inte är vana att prata lika öppet som vi gör idag.

För att få ihop alla trådar går Åsa långa promenader och funderar. Hon vrider och vänder på sina fynd för att väva ihop släktens historia. Ibland ligger hon vaken på natten och längtar efter att få fortsätta.

– När jag är ute och går på ­morgnarna arbetar mina tankar som bäst, säger hon.

Åsa lyfter upp en bullbit mot axeln, men papeojan har slumrat till och vill inte ha något mer.

– Släktforskningen ger mig insikter. Jag kan hitta saker jag känner igen och som stämmer in på mig själv. ”Jaha, var dom också så”, kan jag tänka.