En dåres försvarstal

Textstorlek:

Vasaloppsveckan närmar sig med stora stavtag och många, mer eller mindre, vältränade människor drömmer om att få en krans runt halsen. Om jag ska åka? Aldrig i livet! Jag har dyrt och heligt lovat min halvdanska kropp att den inte ska behöva utsättas för den prövningen.
Häromveckan fick vår konung frågan kring hans förhållande till vasaloppet…
– Dötråkigt, sa han direkt. 
I det ögonblicket kände jag att vår högsta monark verkar ha tagit en politisk ställning som jag håller med om. Nu har jag personligen inte åkt skidor så långt någon gång, men med minnet av skidor som vallades av min danska far så avstår jag. Kungen tycker säkert lika lite om att stå i kö för att dricka blåbärssoppa som jag. 
Det här med träning i organiserad form avverkade jag i på Gästriklands fotbollsplaner i ur och skur mellan 1973-1995. Därefter lade jag mina målvaktshandskar på hyllan efter att i stort sett inte missat en enda träning.
Nu sägs det ju att det är bra att träna, så i en tillfällig ålderskris för omkring 12 år sedan köpte jag ett gymkort på byns nyöppnade gym. Efter att jag fått instruktioner om hur alla apparater och maskiner med sina dödvikter fungerade så satte jag igång med min träning…. i knappt en månad. Typiskt mig! Elva månader kvar på mitt årskort. Men våren var på väg och då ville ju inte jag stå inne på ett gym och lyfta skrot. Säkert jättebra och nyttigt, men ack så trökit.
Min senaste ålderskris kom kring min femtioårsdag och eftersom min årliga födelsedag är strax efter nyår så faller det sig naturligt att påbörja nya projekt samtidigt som många andra. Jag satte upp ett mål fram till våren. Den korta tiden skulle jag väl ändå kunna hålla ut, intalade jag mig själv. Kom igen nu!
Jag inhandlade ett löpband! Ett rött fint och ihopvikbart som inte skulle ta så stor plats på min lilla salong på 12 kvm. Löpbandet kom, jag bubbade in det, installerade och provade lite lätt att löpa. Det gick ju jättebra! Dagen efter började jag att sätta min plan i verket. Till våren skulle jag säja till min vältränade make, som inte visste något om mitt löpband, att jag skulle hänga med på hans löptur på en mil. 
Jag såg framför mig hur jag med lätthet sprang jämte och förbi en förvånad man. Musiken dånade i salongen medan jag sprang på löpbandet, typ fem gånger på två veckor. Herre Gud så trökit! Efter varje pass vek jag ihop bandet och ställde det i ett hörn och hängde upp min väska på ena handtaget. Efter dessa två veckor var min kris över och väskan hängde kvar på handtaget.
Nyligen såg jag ett program där man vetenskapligt testade mental muskelträning. Där kunde man konstatera att genom att tänka på att man spänner musklerna så ökar muskelmassan.
Inte undra på att jag känner mig så okristligt stark, så mycket som jag tänkt på löpning och träning!

Pia Möller-Andersen,

Torsåker