Liberaler behövs i politiken

Textstorlek:

Västgöten och officeren Jan Björklund aviserar sin avgång efter tolv års partiledarskap. Han behöver inte skämmas över sin karriär: utbildningsminister från 2007 samt vice statsminister mellan 2010 och 2014. I Alliansen har han varit en färgstark och skicklig debattör.

Januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna går till historien som den sista stora insatsen i Jan Björklunds karriär. En stor del av innehållet i uppgörelsen är liberalt – nu ska det genomföras av en S-MP-regering.

Även om Jan Björklund skulle sitta kvar till landsmötet i november betraktas han nu som en ”lame duck”. Spekulationerna om efterträdare är i full gång. Cecilia Malmström, EU-kommissionär, och Nyamko Sabuni, PR-konsult, nämns av bedömarna. Birgitta Ohlsson utmanade Jan Björklund om partiledarposten alltför tidigt och förlorade. Hon väljer nu att tacka nej.

Men det helt avgörande för Liberalernas framtid och överlevnad är inte vilken person som utses som ordförande utan den politik som partiet tänker föra och vilken roll man kan fylla i svensk politik.

Med åtta partier i riksdagen är konkurrensen om väljarna stenhård. Nästan alla trängs i mitten och flera partier kallar sig uttryckligen liberala (Centerpartiet och Liberalerna) eller har som Moderaterna liberalism som en del i sin politik. Även övriga partier anammar i mångt och mycket liberala värderingar i dag.

Sverigedemokraterna har uttryckligen förklarat krig mot liberalismen:

”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det.” (Jimmie Åkesson).

Och Vänsterpartiet har vissa förslag om förstatligande och regleringar som om de genomförs riskerar att skapa ett ofritt samhälle.

I praktiken sitter friheten ofta trångt när det kommer till konkreta politiska beslut. Aldrig har väl samhället varit så genomreglerat som idag.

När beslut ska fattas kliar det i fingrarna på politiker och tjänstemän som alltför ofta faller till föga och väljer att styra människors vardag i detalj framför ökad frihet och eget ansvar. Även L faller då och då i fällan.

Även om det i dag ser mörkt ut för L, med ett väljarstöd på runt tre procentenheter, alltså under riksdagsspärren, är hoppet inte ute.

Men det krävs både en karismatisk ledare och en politik som går hem hos väljarna för att klara krisen. Den kurs som Liberalerna stakar ut i närtid blir ödes­avgörande för partiets framtid.

Att kasta in handduken är inte att tänka på för ett liberalt parti när tidsandan går mot mindre frihet och ökad kontroll och nationalism.

Nu behövs alla frihetliga krafter.