Våga tro på varandra

Textstorlek:

Korruption sägs vara det värsta som drabbar ett land.
Jag har bara sett skymten av det i olika sammanhang. Den parallella samhällsordning som skapas bryter ner och förstör en samhällsordning på ett skrämmande effektivt sätt.
Korruption har en kusin, kusinen heter ”misstro”.
Misstron drabbar oss lömskt. Det börjar med att vi inte har tydliga förväntningar eller kunskap om hur vi ska vara mot varandra. Vi börjar prata om varandra, inte med varandra. Vi börjar tycka saker om varandra. Vi börjar påstå saker om varandra. Till slut börjar vi göra saker mot varandra.
I förlängningen följer verkligt stora problem både för den enskilda men även för samhället i stort, problem som ökade sociala klyftor, försämrad folkhälsa och kriminalitet.
Hur kan vi då möta denna misstro?
I alla relationer är kommunikation viktig. Det gäller mellan bästisar, mellan kollegor, i äktenskapet men även för samhället i stort. Goda samtal som mynnar ut i överenskommelser och förhållningssätt behövs.
Denna kommunikation är grunden för en ökad tillgivenhet och tilltro.
Den polarisering vi idag påverkas av i olika debatter och samtal, där ena sidan propagerar normkritik och befrielser från vad man kallar ”moraliserande etiska regler”, där friheten att få göra som man vill och att ingen ska styra, bestämma eller ens få tycka något ställs mot den andra sidan där det råder en övertro till likformigheten med starkt bevarande av vår kultur utan att på något sätt våga bekanta sig eller ens låtas influeras av omvärlden.
Dessa sidor presenteras för oss i debatter och samtal som de enda att förhålla sig till. Svart eller vitt presenteras för oss att ta ställning till, för att vi sen ska gå vidare till nästa samtal och tyckande.
Grupperingar förstärks, förutfattade meningar sprids och misstron växer.
Naturligtvis och lyckligtvis är världen inte svartvit, utan färger och nyanser finns.
Kanske är det också just lite mittemellan som vi bör befinna oss. Kan vi enas och finns det behov av att enas över förhållningssätt och attityder? Behöver vi normer och regler, behöver vi tillåtelse och frihet? Finns det något mittemellan dessa ytterligheter som vi kan enas kring?
Jag är helt övertygad om det. Vi behöver normer och regler för att få en tilltro till varandra.
Vi behöver också en frihet som tillåter olikheter och mod att omvärdera tankar. Detta försvåras av de högljudda extrema åsikter som hörs. Både de som verkligen sägs, men även de som vi försöker klistra på varandra utan att de finns.
När två sidor argumenterar hittar man oftast sanningen någonstans mitt emellan.
Vi måste samtala, lyssna, skapa en egen uppfattning, tillåta och våga tro på varandra för att besegra misstron.

Jan Myléus (KD), kommunalråd, Gävle