Kolmila för grannsämja och god sammanhållning

Svante Murén, Mikael Sjölander och Glenn Nordin är några av karlarna i byn som kolar egen mila varje år.Foto: Agnetha Brolin
Textstorlek:

N I lördags stod hon klar, årets mila i Bergbybacken.
I onsdags tändes hon och på lördag har hon kolat färdigt och då ställer byborna till med fest vid milan.

Annons:

Bergbybacken är en av Ham-rånges många småbyar. Den ligger i nordöstra utkanten av Hamrånge, mellan E4:an och Hamrångevägen.

– Vi är 14-15 hushåll på den här kanten, säger Svante Murén som bor i byn sedan många år.

När flera av de äldre försvann från byn och yngre familjer flyttade in, funderade han på vad som kunde göras för att hålla ihop byn och gynna grannsämjan.

Han fick idén att en kolmila skulle kunna vara något att samlas kring.

– 1997 hade vi första kolmilan. Jag handhögg all ved till milan och det har jag gjort varje år sedan dess.

Grannarna var inte sena att hänga på. Om det här skulle fungera måste de flesta i byn ställa upp. Och det har de gjort på olika vis.

– Vi är 10 – 12 personer varje år. Några har fallit i från och några nya har kommit till. De flesta bor i byn och alla som är med är knyten till byn på något sätt, säger Glenn Nordin.

I kanten på byn finns ett litet område som fungerar ungefär som en allmänning. Platsen ligger precis vid foten av det som en gång var Finnberget, men toppen på berget sprängdes bort när E4:an byggdes.

Området har röjts och slätats till och kallas numer Finnbergsparken. Byborna värnar om området och kallar sig Finnbergsparkens vänner.

– Jag har huggit veden inom 300 meter från den här platsen. Vi har tagit rätt på mycket skräpved. Vi gallrar lövträden här och helst ska det ju vara alved i en mila, menar Svante som har lagt upp ett lager av ved så att det i alla fall räcker till ytterligare två milor.

Till årets mila har det gått åt 15 – 20 kubikmeter travad långved. Det motsvarar ungefär en årsförbrukning för en villa som värms med vedpanna.

Varje år får milan ett namn. Karlarna hyllar sina damer genom att låta milan bära samma namn som någon av kvinnorna eller flickorna som bor i byn.

– Det har varit ett nytt namn varje år. Men vi har nog gått varvet runt så jag vet inte vem av damerna som står på tur i år.

I onsdags morse klockan åtta var det dags för tändning. Alla som kan är med och hjälper till och sedan turas de om att vakta milan under de tre dygn det tar för milan att gå klart.

– Vi gör inget schema, de som kan ställer upp och det brukar fungera bra.

– Vi är alltid minst två på plats, både för säkerheten och för sällskapet, säger Glenn Nordin.

I anslutning till milan har byn timrat ett stort gapskjul som fungerar som kolarkoja. I den får nästan alla som bor i byn plats. Det är här de samlas när milan firas med en byfest.

– Vi brukar vara uppemot 60 personer, men då är det en del släkt och vänner som passar på att hälsa på också, säger Svante som tycker att det är roligt att så många kommer och att de yngre vill vara med.

– Vi brukar göra ungefär 100 kolbullar och allt går åt.

– Ibland har vi nån som kommer och spelar lite musik och så kan det bli en och annan dragnagel också, säger gubbarna och skrattar.

Någon vecka in i juni har milan kallnat och rivs. Kolet sorteras och packas i säckar.

– Vi kolar för husbehov men det som blir över säljer vi, säger Jesper Hammarström som tillhör de yngre som hjälper till med milan.

– Det brukar bli ungefär 100 säckar, berättar Volge Olsson.

Pengarna de får in går till att köpa säckar och lite andra omkostnader kring milan. Det som blir över går till byborna.

– När vi får ihop tillräckligt hyr vi en buss och gör en resa tillsammans. I förlängningen bidrar det också till bysämjan, säger Svante.

Annons: