Aivy och Gun älskar slalom

Gun Lyrberg och Aivy Bäckström ser fram emot att äntligen ha en slalomkompis att åka med. Från Aivys hus är det gångavstånd till Kungsberget. Foto: Annika Wigö
Textstorlek:

KUNGSBERG Aivy Bäckström, 84 år, har äntligen fått en kompis att åka slalom med. 11 år yngre Gun Lyrberg, som började åka utför redan som liten flicka, kommer att göra henne sällskap i Kungsberget framöver.
Deras första åk tillsammans slutade dock lite snöpligt.

Annons:

 

Aivy Bäckström har bott med sin man Göran i Björkvallen nära Kungsberget i snart 40 år.

Från huset har de en fin utsikt över backarna, där Aivy åker slalom nästan varje dag under säsongen.

I år får hon dessutom sällskap av Gun Lyrberg från Järbo, som åkt slalom sedan hon var två år.

Hennes pappa Johan Larsson var en av dem som började röja på Kungsberget för att bygga en slalombacke i mitten av 1930-talet. Att Gun skulle åka slalom var liksom givet.

– Jag hade inget val, säger hon.

De första skidorna hon stod på var ett par hemgjorda av trä.

När hon börjat skolan satte hennes pappa på stålkanter på skidorna, och så småningom fick hon också skidor av plast som gick betydligt lättare att svänga med.

Johan Larsson hade flyttat en gammal fäbodstuga till nederdelen av den gamla backen, som numer är igenvuxen, och i stugan tillbringade familjen vintrarna.

Gun bars upp i den första backen, som kallades Johan-backen, på axlarna av sin pappa innan det fanns någon lift.

Hon har även tävlat en del, även om hon själv säger att hon inte är någon tävlingsmänniska.

– Jag var så fruktansvärt blyg. Ändå åkte jag runt på tävlingar till både Dalarna och Hälsingland. Det blev några Skol-SM och Junior-SM också, men inget stort SM. Så det blev väl aldrig som pappa ville, säger hon.

Aivy har inte en lika lång bakgrund som utförsåkare. Första gången hon stod på ett par slalomskidor var i 35-årsåldern.

Då hade hon börjat på kurs i Hemlingby i Gävle, där familjen bodde, och ledaren för kursen tyckte att hon måste ha ordentlig utrustning att åka på.

– Men Göran, min man, han sa att slalom var en riktig snobbsport. Bara för det gick jag och köpte skidor och stavar, säger Aivy och ler lite.

Men det var med viss bävan hon så småningom gav sig upp i backen i Kungsberget.

– Jag var lika rädd varje gång jag skulle åka, berättar hon.

Det var i det som då kallades IF-backen hon höll till, den som var träningsbacke för Järbo IF.

Aivy berättar att andra människor vände om när de fick syn på backen, men inte hon. Trots rädslan.

– Jag var väl dum och envis. Så jag åkte där, säger hon.

Nu åker hon slalom nästan varje dag, och tycker att utförsåkningen är det som håller henne uppe.

Hon trivs med att träffa andra som delar hennes intresse, och kunna småprata lite. Både i backen, där hon är väl igenkänd av pistörerna, och i den nybyggda lodgen.

– Jag träffar många från Gävle där, personer som vi känt sedan de var små. De brukar fråga ”lever ni än”, säger Aivy och skrattar.

Skidorna hon åker på är ett par carvingskidor som hon skaffade för 14 år sedan.

– Dem åker jag på fortfarande, och så kan man faktiskt också göra.

Aivy ser även till att hålla igång på fler sätt. Hon går på styrketräning på Parkbadet i Sandviken, även om det också var något som kändes lite motigt till en början.

– Tidigare var jag rädd för maskinerna, att de skulle ramla över mig. Men sedan vänjer man sig, säger hon.

Den största anledningen till att hon började träna var att hon ville ha möjlighet att hjälpa maken upp, ifall han skulle ramla. Vilket han redan gjort en gång.

– Göran halkade omkull förra vintern, där det var nysnö och is. Och jag stod och funderade på hur jag skulle kunna få upp honom. Som tur var kravlade han sig upp själv och vi kunde ta oss hem.

– Men det var då jag bestämde mig för att bli stark, så att jag orkar.

Gun Lyrberg lärde hon känna för mer än 40 år sedan, när Gun var barntränare i Kungsberget. De har dock aldrig umgåtts, men nu har de bestämt att de ska börja åka slalom tillsammans.

Premiärturen för dem båda tillsammans slutade dock lite snöpligt, efter att Gun råkat hamna i free style-backen. Det blev en liten tur i luften innan hon stöp i backen.

– Då hade jag bara för en stund sedan skrutit för personalen att jag har slutat ramla. Inte visste jag att de hade ett litet hopp vid sidan om det stora. Men nu vet jag det, säger hon.

Gun har grav artros i båda knäna och måste ta av sig skidorna för att kunna resa sig upp.

Då kom Aivy och skulle hjälpa till, och så låg vi där båda två, säger Gun.

Men nu ser de fram emot fler åk i backen, och uppskattar att ha fått någon att dela upplevelserna med.

– Nu har jag en slalomkompis. Det har jag aldrig haft i Järbo, bara i Helsingborg. Men det är ju lite långt, säger Gun.

– Jag har aldrig haft en slalomkompis förut, säger Aivy.

Båda två trivs utomhus, och gillar även frihetskänslan som åkningen ger.

– Så jag tänker fortsätta åka, även om det kanske inte blir varje dag. Men det där att lägga ett spår, att svälja terrängvågorna och lägga en sväng. Och sedan komma ner och känna ”vad gott det var”, säger Gun.

Annika Wigö

Annons: