Hav och Vatten vill släppa kräftorna

Textstorlek:

Det kan bli förbjudet att hantera signalkräftor norr om Dalälven. Men intressenter och experter i Gästrikland protesterar.
– Vi måste få en annan dragning av gränsen för hanteringsområdet, säger kräftexperten Patrik Stenroth.

Annons:

Vid ett seminarium i Sandviken diskuterades Havs- och Vattenmyndighetens förslag till hantering av signalkräfta.

Arrangörerna, Fiskevattenägarna i Dalarna-Gävleborg, Sportfiskarna och Storsjöns fiskevårdsområdesförening, hade bjudit in berörda fiskevattenförvaltare i de båda länen för information och åsiktsutbyten i frågan.

Enligt Länsfiskekonsulent Karl Gullberg hade Havs och Vattenmyndigheten gett besked om att de skulle delta i seminariet, men meddelade senare att de inte kunde komma.

Patrik Stenroth, kräftexpert vid Länsstyren i Gävleborg, inledde med att ge en bakgrund till att den statliga myndigheten nu kommit med förslag till ett särskilt hanteringsprogram för signalkräftan.

Han berättade att signalkräfta är en av de 49 invasiva arterna på EU:s lista där medlemsländerna måste ha ett fungerande övervakningssystem. Där ska kontroll över hur arten sprids ingå, liksom hur spridningen skall begränsas och stoppas för att förhindra spridning av kräftpest.

Av de 49 arterna på listan finns ett tiotal i vårt land. Arter som i grunden är utomeuropeiska.

– Den Nordamerikanska signalkräftan smittar ner andra kräftarter i hela Europa med kräftpest och så vill man ju inte ha det, menar Stenroth.

– Dessutom argumenterar man att signalkräftan gräver i strandbankarna och orsakar erosion, tillade han men menar att just det inte är någon skillnad i förhållande till flodkräftan.

– Kan nog tycka att flodkräftan är ännu bättre än signalkräftan på att gräva i strandbankarna.

I förslaget till hanteringsprogram är Sverige uppdelat i ett hanteringsområde för signalkräfta där arten kan hanteras i stort sett som tidigare. Det området är i princip Sverige söder om Dalälven.

I resten av landet, norr om Dalälven, ska man inte få handskas med levande signalkräftor genom att exempelvis transportera eller på något sätt gynna arten.

– Länsstyrelsen i Gävleborg kommer i sitt remissyttrande att hävda, precis som Länsstyrelsen i Dalarna, att vi måste få en annan dragning av gränsen för hanteringsområdet, säger Stenroth.

Han ger exempel på en rimlig gränsdragning.

– Om vi utgår från de lagliga utsättningar som gjorts i Storgösken och Borrsjöån och beräknar hur långt signalkräftorna skulle kunna ta sig för ”egen maskin” och att man där sätter gränsen.

– Ett annat exempel är att hela Gavleåns avrinningsområde skall ingå i hanteringsområdet för signalkräfta.

Problemet med föreslagen gränsdragning är att stora vattenområden som redan har signalkräfta, hamnar utanför hanteringsområdet och kräftfiske omöjliggörs.

Som i Gavleåns vattensystem. I de vattnen har statliga myndigheten Fiskeristyrelsen, föregångare till Havs och vattenmyndigheten, under sextio- och sjuttiotalet tillåtit utsättningar av signalkräfta.

Det finns dock ett vällovligt syfte med att dra en gräns för där signalkräftor får hanteras, menar Patrik Stenroth.

– Man vill dra undan det ekonomiska intresset i att plantera ut signalkräftor olagligt.

– Får man inte fiska på de kräftor man sätter ut, är det få som är intresserade att göra utsättningar och då sprider man inte heller signalkräftan och kräftpesten.

Ambitionen hos Länsstyrelserna i Gävleborg och Dalarna att anpassa gränsen för signalkräftans hanteringsområde mer till de faktiska förhållanden som råder för arten norr om Dalälven, tycktes få samtycke hos seminariets deltagare.

Remisstiden går ut i mitten av april och en ny förordning när det gäller hantering av signalkräftor kan väntas i slutet av året.

UFFE STRIDSBERG

Här kan du läsa mer om kräftsituationen i Gästrikland.

Texten publicerad av:

Annons: