Politiker styr sjukligt beroende

Textstorlek:
Annons:

Riksdagen är på många sätt en spännande arbetsplats. Varje vecka som Riksdagen sammanträder inbjuder ambitiösa riksdagsledamöter till ett stort antal seminarier om allt från samekultur via Artificiell intelligens i sjukvården till situationen för Rohingyabefolkningen i Burma. Jag har tyvärr sällan tid att delta än mindre bjuda in.

Nyligen gjorde jag ett undantag. Jag läste en bok skriven av 32 mammor. Den heter ”de begravde sina barn”. En bok om och av kvinnor som alla mist sina barn i drogdöden. En gripande bok som var svår att lägga ifrån sig. Efter att ha läst den förstår man vidden av stora brister i hur vi i Sverige behandlar människor som insjuknat i narkotikaberoende.

I boken vill mammorna uppmana föräldrar att vara närvarande med sina barn för att kunna upptäcka tecken på drogmissbruk och de vill skingra fördomar och tabun kring missbruk. Men de vill också ifrågasätta den vård som erbjuds missbrukare i Sverige i dag.

Många av oss, skriver de, upplever att myndighetens syn på missbrukarna är att, om en missbrukare dör, då blir det ett problem mindre.

Jag, och några andra riksdagsledamöter bjöd in några av mammorna till ett seminarium dit vi också bjöd forskare på området.

Att jämföra statistik mellan olika länder är alltid svårt men få bestrider att Sverige i dödlighet bland narkotikaberoende ligger mycket högt i förhållande till jämförbara länder.

Den genomsnittliga narkotikadödligheten i hela EU bland personer mellan 15 och 64 år beräknas till omkring 21 personer per en miljon invånare. I Sverige är den siffran fem gånger så hög. Här beräknas 100 personer per en miljon invånare dö av narkotika. Bara Estland är värre, med 103 inrapporterade dödsfall per en miljon invånare. Deras dödstal har minskat kraftigt på senare år, medan Sveriges fortsatt öka.

Det betyder att det varje år dör tusen personer av narkotika och narkotikaklassade läkemedel. Tusen personer, en siffra. Tre gånger så många som dör i trafiken. Men bakom var och en av de tusende, står förtvivlade och sörjande föräldrar, syskon, kärestan och kanske barn.

Hur har det kunnat bli så här? I ett av världens rikaste länder låter vi en grupp människor fara så illa. En av orsakerna är att diagnosen ”beroendesjukdom” i Sverige har blivit politiserade på ett sätt som inga andra diagnoser blivit. Politiker styr istället för profession och akademi.

Under 60- och 70-talet var de flesta övertygade om att missbruk var en konsekvens av sociala missförhållanden. Därför är det i Sverige, till skillnad från nästan alla andra länder, socialtjänsten och inte sjukvården som har ansvar för behandlingen.

80-talets krig mot narkotika har bitit sig fast i svensk lagstiftning. I Sverige är det därför brottsligt att lida av narkotika beroende vilket gör att polisens insatser mot narkotika tar betydligt större resurser än de som avsätts för vård och behandling.

Vittnesmålen från mammorna som begravt sina barn och från forskarna gjorde mig övertygad om att vi måste börja tänka nytt. Tusen människor som dör på grund av en misslyckad politik är helt oacceptabelt.

Anders W Jonsson

riksdagsledamot för Centerpartiet

Annons: